Att döma! Är något vi gärna gör, baserat på egen erfarenhet, gärna stödd av "vetenskap" och allt vi hör, ja det blir ju sanning, alltså är det så.
Att veta är att veta, kunna, känna, uppleva så är det ju, det är så vi funkar, det är så vi gör, så då dömer vi alla! Hur blev det så? Att en människa är skyldig för att det beskrivs i tidningen eller på tv, känner vi bakgrunden, vet vi något om resan
personen är på, vet vi egentligen någonting utom det som står i text eller talas i ord?
Är någon fel eller gör de fel? Är historian vi bär alltid grunden till sanning? Eller är det så att vi glömmer bort förändringen till kostnad av historian? Har man gjort… kan man göra igen.. helt klart är det så, kan man så kan man.. men gör man det?
Vad hände med lärandet, vad hände med utvecklingen vad hände med tron och tilliten?
Att lita på någon som är ond och elak är ju väldigt dumt, men någon som varit det? Vem ger en rätten att döma för något som varit? Jo repetition! Gör man samma saker om och om igen så är det ju så! Självklart!
Elller inte, vem ger oss rätten att döma?
Mitt råd, döm ingen! för de handlar ur sin verklighet, sin uppfattning och med sina värderingar, och vi vet inget om dem, annat än från just det samma. Vad vi vet är det vi värderar, vad som skett och hur det var.. inte det som är, vilket ju faktiskt
är det enda som är.
Döm ingen för du vet inte vad de bär, och även om de sagt eller berättat så är nog inte sanningen den du tror.
Döm inte, för det är inte vår sak att göra, älska, acceptera och förlåt! Men gör det på riktigt för annars räknas det inte.
Jag fann livets kärlek, som jag älskar och aldrig kommer döma. För det är nu. Det är allt!
/S