Jag har en historia som missbrukare, jag valde av psykisk ohälsa att dricka alkohol och fördjupa mig i inre förtvivlan, bära offerkofta och lägga skuld på andra och inte se mig själv.
Jag drömde om frihet och kärlek, jag älskade villkorat och hindrade allt och alla från att komma in.
Efter fruktansvärda ageranden, rent kriminellt beteende, gick jag med i en nykterhetsorganisation. I denna fick jag bekräftelsen jag saknat och offerkoftan växte samtidigt som de som stod bredvid fick hopp.
Ett falsk hopp...
Flera år gick, inget ändrades, utan "sjukdomen" fortsatte och fördjupades, hoppet falnade för de nära tills en dag allt förändrades, iallafall för mig, jag blev äntligen nykter. Nytt hopp tändes... återigen falsk
Nu har det gått två år snart.. sen den dagen jag slutade dricka alkohol, jag är idag nykter men beteendet har ännu inte förändrats, hoppet har tills nu varit lika osäkert som innan.
Vad jag ser nu är att jag är nykter, jag dricker inte alkohol längre för att dölja eller glömma min psykiska ohälsa, den jag faktiskt jobbat hårt med att förändra, men att jag under detta arbete inte sett eller funnits för dem som önskar hopp och trygghet.
Jag har istället fortsatt med mitt onyktra beteende och levt i tron om att jag för alltid måste vara alkoholist, för det är vad man får inpräntat i nyckterhetsrörlesen, iallafall de kretsar jag ansett mig tillhöra.
Med detta sagt är den hjälp jag fått därifrån ovärderlig, och förtjänar min eviga tacksamhet, men det är en liten del av livet, en liten liten del som tagit oanade proportioner och förtvingat mig från det liv och den familj som stått vid min sida.
När jag efter inspiration, såg detta, började gräva i detta och förstod det jag nog länge vetat, infann en otrolig befrielse, en frihet jag inte kan sätta ord på, en frihet från den psykiska ohälsa jag fortsatt jobbar och lever med, precis som de flesta
andra, en frihet från de bojor ett missbruk innebär och en frihet att möta livet som en helt vanlig människa!
Jag är uppriktigt ledsen för att det tog mig nio år från insikt till förstånd, men så har det varit för mig och den enda önskan jag har gällande missbruk är att det inte blir så för någon annan. Men tacksamheten för den familj jag har haft vid min sida
dessa år överväger nu allt, och ger en kraft större än mig själv, förmågan att leva för mig och dem.
Förlåt är inget som räcker till, men livet börjar nu, och jag vill verkligen leva, det liv som jag är tänkt att leva, för mig och dem som finns i det.
Tack till min familj dessa år, och förlåt!
utan er hade det aldrig gått, men nu känner jag mig fri, fri att fortsätta utan bojor och kofta i ull.
//S