Familjehjälten!

Jag har länge varit en fruitcake, en sån där konstig person, även om jag med all kraft och kunskap förnekat det. Alla, vilket är många, samtal om andlighet och holistisk syn på livet har alltid varit att jag nyfiket följt med och lyssnat och agerat på vad andra sagt och förklarat, ibland vågade jag mig själv på att testa och undersöka men oftast levde jag genom andra.

Det är slut nu!

Med egen kraft, min egen energi, den jag egentligen alltid haft tills jag började följa och sakta glömde bort mig själv i dimmorna av missbruk, och med egna initiativ har jag börjat se, värdera och utvecklas till det som är jag, genom andras nyfikenhet som återspeglats i min egen har jag velat överglänsa och kunna mer, men så icke längre! Jag kan själv! Helt ärligt och genuint så är min förmåga så otroligt eftersatt på grund av att jag aldrig trodde på mig själv annat än i korta ögonblick!

På denna delen av resan har jag fått coachning, hjälp att se, och det kom till mig, ganska direkt, att det var så som det sades. 

En gammal själ, högkänslig, jordad, maskulin och med stora förmågor, dämpad av livet, dämpad av rädslor som dämpades med missbruk för att de kunde skada andra, vilket missbruket självt istället gjorde, dämpad av dem jag litar på, dämpad av framför allt mig själv.

Nog om det som varit!

Jag är en fruitcake! Knäpp, tokig, och i kontakt med mig själv, det som är allt och alla som är och finns, allt levande och universellt, helt utan att tro mig större än någon, helt utan att vara något mer än den jag är, en del av helheten, nog så viktig, nog så obetydlig. Väldigt jordad, väldigt stark i min manliga energi!

Tack! Till dig som hjälpte, ni är flera! I många år. Öppnade ögonen och öronen samt alla de sinnen som är långt förbi detta. Att äntligen nyktert och kärleksfullt kunna se min plats i detta är så otroligt befriande, helt utan agendor, konspirationer eller baktankar. Utan att bara vara i det som är. Tack.

Jag fann min kärlek, en tvillingsjäl, en twinflame, någon som var mitt allt, men vi kan inte leva med varann, just av den enkla anledningen som är! För vi är just det! Och det lyfter fram mörker och sårbarhet på ett sätt vi eller samhället, det normativa inte kan hantera just nu. Det tvingar oss till en obalans av energier, just den balansen vi fått till uppgift att läka, det tvingar oss ifrån de energier vi så enormt gärna vill vara i och naturligtvis skall vara i, men sargade av vår uppväxt och så många liv, kanske vi inte lyckas lösa det här i detta. 

Filmen Hankock har fått en helt annan innebörd, men precis så är det, vi kan inte leva utan varandra men kommer vi för nära dör vi. Och det vill jag inte för någon av oss, utan med vår kraft kan vi leva, sprida liv och utvecklas. Våra vägar kommer mötas igen, i detta liv, i alla liv. Hittar vi vägen, ja det önskar jag, men det kräver att livet, det som är allas blir mer ödmjukt och kärleksfullt, där vi får vara i våra energier, den maskulina och feminina, likt våra liv, utan dömanden och krävande, men med glädje och skratt, äventyr och spänning, genuin förståelse för att livet är en skola, ett lärande vi själva valt och vår uppgift är att stödja och finnas på den resan.

Kan vi vara tillsammans?, jag vet inte! Vill jag det, absolut hon är halva jag. 

Vill hon det? hennes fråga! 

Kommer det funka? jag tror inte det, iaf inte nu!

Varför då? Det är så det är, varken mer eller mindre, varken svårare eller enklare, det är så det är! Och accepten i det finns inte i hjärtat utan i själen. I hjärtat finns det saknad, i själen finns det sanning, det som är. Universum styr! inte kroppen.

Men jag är färdig med att följa andra och lämna min energi, den som är upptäckten som förändrat allt, och jag visste länge att svaren fanns inom mig, jag förstod då jag sökte mig tillbaka i mitt liv, och med läkning och hjälp, hittade jag den där stunden det sakta började malas ner och förbyttes i ökande rädslor och ensamhet. Tills det var, vad jag trodde var!

Men det var aldrig jag!

Jag älskar djupt, och det är okej, är jag ensam, nej absolut inte, är jag själv ja, med mig själv. Är jag lycklig? Ja absolut, bortsett alla kroppsliga känslor, längtan, kärlek och saknad. Så, själen är lycklig men kroppen är ledsen.

Det är så det är. Livet tog slut, vaknade och började om! Mitt kort sa tålamod, min största utmaning! Det och ensamhet, som jag inte längre är rädd för!✨ längtan är stor efter hon som väljer mig, i balans och ren energi.

Stark, stolt och man! Livet är nu, och jag är liv.

Tacksamhet 💜

//S