Denna dag, likt nyårsafton är bra för att reflektera över vad som är och vad som blivit, vad som var vad i önskningarna och vad som faktiskt fallit ut.
Vad jag kan konstatera, så blir inget som man planerade. Utan som verkligheten och universum planerat, som det skulle, oavsett vad jag tyckte om det.
Tanken väcktes av ett sms, där det framställdes en förhoppning om att det skulle bli som önskat. Men iom att jag vet att det blir som det skall, det enda jag kan och skall göra är att skapa förutsättningar, sen följs planen såsom den är utformad.
För tio år sen, var denna dag i frihetens tecken, en vecka drygt, innan hade skilsmässoansökan skickats och livet tagit en enorm vändning, jag stod på osäkra ben med massa energi och vilja till förändring, jag var ledsen naturligtvis och såg med
sorg på den förlust som blivit faktum men samtidigt med stor tillförsikt på framtiden och dess kommande äventyr. Jag hade börjat dejta och såg ljuset, nya möjligheter och en strålande framtid, tid gick och var upp och ner men var förhoppningsfull.
Reaktionen idag påminner om exakt den dåvarande situationen. Förutom de ljusa delarna. Mind härjar fritt och söndrar och kritiserar till en nivå att det påverkar hjärtat även om hjärtat i sig är otroligt starkt och fullt av ljus, men förhoppningen
och glädjen, möjligheterna är långt borta och djupt inbäddade i mind, kidnappade utom räckhåll för hjärtat, men jag vilar i det och reflekterar utifrån känslan och kunskapen om att det blir som det skall.
Fast nån gång kanske som jag vill!
Så varför är det lika idag tio år senare. En reflektion är att de sista tio åren varit de mest utvecklande i mitt liv, framför allt de sista två tre, lika med minus 10 år, den epoken var samma om än med helt olika spår och förutsättningar. Då var det
familj och karriär.
Den sista decenniet har varit inre upplysning och personlig utveckling.
Men något jag faktisk funderat på är vad som försöker kommuniceras, vad alltet vill visa.
Oavsett minds härjningar, känner jag en enorm tacksamhet, hjärtat förmår känna den känslan och jag förmår idag skilja ut den från vad min hjärna försöker spela ut med min inre kritiker sjungandes en tragisk opera. En föreställning i melankoli och självömkan,
inget som jag låter hjärtats ljus påverkas av, men skall förvisa in i nån bakgata inom mind.
För tio år sen fanns frihet och förhoppningar, med sorg över att det inte blev som jag ville.
Idag finns tacksamhet och ljus inom, även om sorgen finns kvar över vad som inte blev. Men också accepten att det som inte blev varit vackert och härligt på sitt vis, däri tacksamheten.
Jag älskar idag, jag känner idag och även om mind är fullt upptaget låter jag det få vara så, att älska och känna är så ofantligt mycket större och glädjefullt, att oavsett de tårar som rinner utmed kinden över vad som inte blev, är tacksamheten
en balans inom.
Lite lockad över tanken att för tio år sen var jag förvirrad och sökande, men några månader innan denna dag påföljande år, fann jag vad jag idag värdesätter mest, förmågan att älska och känna tacksamhet. Jag fann vad jag då visste
säkert var mitt livs kärlek, henne jag inte ville vara utan, henne som fick min kropp att reagera som bärare av min själ.
Kanske står hon där nästa år, henne jag inte vill leva utan.. eller inte, det är då, och nu är nu! Tacksam men uppgiven.
Jag älskar, jag ser, mitt hjärta skriker.. och det blir inte som jag önskade, men det blir som det skall bli. Oavsett vad jag tycker om det.
Jag ser dig, alltid, du som bär mitt hjärta.
//S