Att leva i kärlek, att leva i tro och hopp är positivt, ger mervärden och förringar ensamhet, det är ett stort givande och med tur får man oxå tillbaka. Det är en resa som naturligtvis går upp och ner, men ändå en resa av utmaningar.
Att leva i en kärleksrelation är stort och svårt, att mötas och se och närvara, att visa och ge av sig själv, att älska helt enkelt. Att visa tillit och omtanke samt vara trogen och lojal.
När detta slutar blir ett ett hål inom som är tomt, en plats som tidigare bars och fylldes av den kärlek man upplevde eller trodde fanns där.. är borta.. den känsla som växer är ensamhet av den lite sämre sorten eller sorg över att det blev som det blev.
Ilska kan växa in en stund över svek och bedrövelser men oxå över beteenden man tidigare inte såg eller valde att inte se, beteenden som är mörka och ofta skadliga.
Att längta efter den där, kramen, blicken, känslan av hud, ljudet av den rösten som fyllde oss med glädje, leendet som vi då upplevde bara var för oss, omtanken i meddelandet i telefonen eller samtalet där vi utvecklades och lärde oss av varandra, när
detta plötsligt slutar värker tomrummet inom.
Tankarna växer och mycket blir klarare när det grumliga stått still en stund. Hur var det egentligen, hur mådde jag och vad ville jag i mitt innersta inre, fanns den möjligheten ens någonsin? Var det kärlek eller bekräftelse, var det älska eller villkora,
var jag den bästa av mig eller den som skapats av relationen i sig självt.
Ilskan säger att mörkret rådde!
Hjärtat säger att så kan det ju ändå inte vara!
Hjärnan säger.. en massa.. hur mycket som helst, det går inte ens att sortera.
Viljan ena stunden säger rädda.. andra fly
Vad är sant och vad är vad egentligen.
Alla intryck skapar kortslutning inom.
Jag vill ändå tänka på historian som något vackert och fint, iaf många av de stunder som delades, jag vill på något sätt blunda för hur jag faktiskt upplevde behandlingen även om det var otroligt grumligt och jag inte såg då, jag vill ändå
minnas det fina.
Kanske acceptera att det "experterna" skriver har en sanning, hur svårt det än är att köpa den tolkningen.. för det betyder ju att allt varit en lögn.
Svårigheten är att hjärtat fortfarande känner.. älskar och längtar, men rädslan är inte längre ensamheten utan rädslan är om det som beskrivs och berättas för mig ändå är sant.
Förvirringen är stor, men mind får lugna sig, jag låter hjärtat vara öppet. Tror ändå att det mörka är ilskan språk och att ljuset fyller upp mig, vill det.. villhöver det.. det onda får ändå inte vara sant, jag vill inte det, jag väljer att tro
att det inte var det.. utan att det blev så av hela situationen, av den relation som var då.
Tankarna går åt att vi kanske med rädslor och otrygghet kan skapa det mörker jag känner jag upplevt.. att vi tar beteenden som kommer från tonåren och för fram dem så att de agerar nåt slags skydd.. eller var allt lögner och egoism.. men nej, så kan det
ju bara inte vara.
Tårarna faller ner.. det är tyst.. och jag är rädd.
/S