Vi är individer drivna av vårt mind, mind föder känslor eller känslor skapar tankar i mind, i vilken ordning detta sker är olika men resultatet är ändå det samma, hjärnan rusar iväg och kopplar våra minnen och erfarenheter och drar slutsatser utifrån
det.
Genom att vara i mind, med alla de förutsättningar som råder, skapas en situation av stillestånd. Vi som har olika svårigheter i vår bakgrund, läs alla, styr detta mot vad samhället och det normativa sätter som mål och krav. Vårt mind bygger upp
olika scenarion vi lever efter.
Hade idag ett fantastiskt möte med en man svårt sargad av PTSD, han tjänstgjorde som soldat och är ganska kraftigt medicinerad. Han är kroniskt sjuk, säger skolmedicinen.
Anledningen till att vi möts är flera, främst att vi går med hundarna i samma område, men en av dem är att han är intresserad av mitt sätt att möta detta "kroniska" och han visste inte om min bakgrund från början då han inte delar den problematiken.
Jag själv kommer ju ur ett missbruk, för så skall man säga, jag har en beroendesjukdom. Och enligt vad alla säger är den kronisk.
MEN, det tycker inte jag, därav intresset.
Utan jag ser alla former av missbruk som symptom på psykisk ohälsa, olika händelser och olika livsresor sätter oss i olika situationer som vi skall "leva med" eller "hantera", i mitt fall utbrändhet, uppväxtfrågor och massa offerkofta och skuldkofta,
i hans fall krig och död, samvete och skuld även där. Men vi har båda "kroniska" förlopp.
Jag nyttjar inte min symptomdämpare längre, av den enkla anledningen att jag inte behöver, eller för den delen vill, men han äter mediciner, som slår ut honom och dämpar hans livslust lika mycket som hans ohälsa. Att han skulle sluta med sin medicin helt
är farligt men att våga ifrågasätta är sunt. Allt i livet har sin tid, att våga öppna för sina rädslor, se livet för vad det är och njuta av att historia är just det och fullt av lärdomar och kunskaper jag kan VÄLJA att ta till då jag eventuellt behöver
dem är klokt.
Men att leva i sin historia dödar all framtid, att inte släppa det som varit och njuta av det vi har framför oss baserat på det vi gör nu.. det är dumt, bara dumt.
Detta har vi delat om idag, olika, fullständigt olika resor men när vi landade i vart vi är nu.. inte så olika ändå.. ett lärande, två resor och tiden är precis här och nu!
Att se varandra, visa kärlek och omtanke, det vill jag ha mer av, jag lärde mig idag att jag kan vara nära en människa med ofantligt mycket mörker, för det finns ljus där, otroligt ljus där, och jag behöver inte ta till mig det mörka utan kan sola
mig i ljuset. Jag behöver inte vara rädd för mörker då det inte längre kan skada mig.
Jag behövde bara lyssna och se en annan människa, altruistiskt medkännande, så utan pris eller egenintresse föds vackra möjligheter, så häftigt och så vackert!
Älska mer, gör bara det, så mycket det går, det gör jag, även om hon inte ser det.
//S