En helg där tid för insyn i vad som verkligen är, vad som pågår just nu och vad känslan inom gör tydligt. Tiden är i julens tecken, en högtid av komersellt överflöd, familjetid och förhoppningsvis frid och omtanke.
Den familj jag tillhör är inte så traditionell, hunden tycker det är konstigt med julens alla dofter, granen uppskattas nog mest av katten som ser denna gröna oas med allt blänkande som en ny utmaning att erövra. Ungdomarna jag delar hushållet med är
ganska svala i sin beskrivning och formulerar istället sina önskelistor inför den stundande ögonblicket då gåvor skall bytas. Jag ägnade en stund med katten åt att ivrigt förklara att granen var dekorativ och att vi behöver mötas i hur den skall
vårdas och att den är mer till för att beskåda än plåga. Jag misslyckades i vårt första möte och granen får vila några veckor till då jag har för mycket annat nu än att städa efter vad vi definitivt ser som olika syften med detta träd 🎄
Tid för egen återhämtning är något jag nyttjar förmiddagarna till och helgens långpromenader med min vackraste vän, familjens hund, bjöd på hav, skog, kyla men oxå inre tankar om vad jag vill ha mer av.
Jag inser att mitt hjärta är givet i gåva, en gåva som återlämnats med massa frågetecken och minnen, dessa som är såväl glada som hemska, en gåva som levt i flykt och rädsla utan kontroll, en gåva jag inte ville få tillbaka.
Vi ser olika på vad som är möjligt, vad som önskats och hur det varit. Jag har uppenbarligen förmedlat ett budskap i min energi av osäkerhet som är fullständigt omvänt den inre uppfattningen, jag stod där tydligt och ville så gärna, konsekvent, men
tolkningen blev så fel och tokig och satte djupa spår hos mottagaren.
Det gör mig så djupt ledsen.
Att karma och det som är läkt var något som skulle åtgärdats för så många år sen grundar jag på okunskap, en förtvingad sådan, som av årens lärande och utbildande mognat till det som är idag. Idag finns den möjlighet puckon kan nyttja till förändring.
Det som saknas är modet.
Modet driver viljan, att jag oftast väljer den vägen som ter sig enkel, bestämmer mig och accepterar, nu är det så här det får bli. Och genom det stänger en dörr, där sorgen står och lurar bakom listverket. En sorg som ibland är påtagligt svår och ibland
en skugga i historian.
All den hjälp jag har behövt och äntligen tagit till mig, att se det som varit som ett trauma inom, den stress det medfört, att de beteenden som visats av många, ingen nämnd ingen glömd, inte är okej eller skall lämnas, utan accepteras och hanteras
för vad det är och framförallt var, på grund av hur det var då.
Att kunna förlåta och släppa taget om det som varit, det mörka, för att använda lärandet att istället möta det, den härliga kunskapen fört med sig, att äntligen få skörda frukten av den kamp livet emellanåt varit det sista decenniet, tillsammans.
Det är min önskan denna jul, min önskan inför året som skall komma. Att kärleken får blomma som den var tänkt, den berättelse. Universum förmedlat mig om och om igen.
Det är ingen dröm, det är en önskan av vad som verkligen, äntligen kan bli.
Kärleken består, konsekvent, tydligt och såsom den alltid känts inom mig oavsett hur det uppfattats.
//S