I yttrandefrihetens härliga värld finns ju ytterst få begränsningar men några är ju ändå tydliga, skadar det någon är det inte ok att skriva om, belyser det något som skapar tänkande hos läsaren är det dock ok.
Jag skriver för att uttrycka tankar, känslor och funderingar och är väldigt tydlig med att det är MINA tankar som formuleras i text och inte från någon expertis eller specifik kunskap, jag är en helt vanlig människa med massa kunskaper men de utrycker
jag sällan här, utan här försöker jag förstå det jag inte annars förstår, lära av att få ur mig det som snurrar där inne i det innersta. Jag värderar ingen och dömer ingen!
Under de senaste åren har det skrivits mycket om personligheter, den är bra.. den är dålig.. och den är si och den är så.. jag tycker inte någon är bättre eller sämre, ingen står över eller under, utan vi går sida vid sida, alla människor och hela naturen.
Så när det då skall delas in och värderas får jag ont i magen!
Alla personligheter behövs, de ljusa som mörka, och jag tror vi bär en del av dem alla inom oss alla, några av oss har starkare drag av det ena eller andra och utmärker oss på olika sätt, vi gör fel och förhoppningsvis oftast rätt, men ingen, absolut
ingen är fel, möjligtvis för oss som individ men vi har oavsett ingen rätt att döma.
Jag vill försöka göra, beskriva, ett exempel..
Tänk en lägereld för 50.000 år sen, en grupp individer samlas runt en eld (tror man kunde göra eld, spelar ingen roll) de sitter där med dagens samlande och delar runt i gruppen av de bitar som behövs för att leva.
Plötsligt ställer sig en upp och säger att "jag är rädd" det känns farligt.. de andra tittar trött ner och suckar.. vad känsligt det skall vara tänker de.. jobbigt.. jag är trött.. efter en stund börjar nån mer uttrycka rädsla och några av gruppens jägare
börjar ana oro, de tar sina spjut och spänner sitt medvetande.. oron sprider sig i gruppen och alla kollar omkring efter vad det kan vara.. ( de högkänsliga har känt in en fara i närheten men kan inte alltid sätta ord på vad det är, då ord kommer
från hjärnan och denna personlighet verkar främst i hjärtat och nervsystemet).
Plötsligt skriker nån "spring" och paniken sprider sig i gruppen.. alla jägare sliter till sig sina vapen och de empatiska samlar in barn och de som är lite svagare.. jägarna bildar ring och börjar föra gruppen iväg.. en bit på vandringen frågar någon
efter den som skrek spring, det var ju den som räddade oss.. ingen vet vem "spring" var men en av jägarna vänder tillbaka för att se om "spring" glömts kvar.. en bit på väg tillbaka möter jägaren spring och de återansluter till gruppen.
"Spring" hade släckt elden och kollat så de inte glömt något.. alla är tacksamma och berömmer "spring" för varningen.. lite av en hjälte som varnat så bra. "Spring" själv ler och njuter, för vederbörande hade ju sett paniken i gruppens ögon, insett
att maten var ganska begränsad och var hungrig.. så då skrek ut spring för att de andra skulle springa som får och lämna allt.. "spring" åt sig mätt, slängde resterna i elden innan den släcktes och tänkte ut storyn att förmedla till gruppen.(narcissisten/psykopaten)
Gruppen vandrar rädda vidare mot säkerhet omgivna av jägarna och deras ledarskap, och kommer till en ravin, det hänger en minst sagt tveksam lian över ravinen och alla börjar få panik igen, några av jägarna lugnar med att det kommer bli bra och en
av dem funderar på hur det hela skall lösa sig, är faran större än risken att ta sig över… svår klättring och hållbarheten är minst sagt osäker..
"Spring" kliver fram och säger högt så gruppen hör till jägaren som är lugn.. Kalle är ju en formidabel klättrare, han är ju stark och definitivt kapabel att fixa detta, så han kan ju visa hur vi skall göra..Kalle känner sig starkare än någonsin
och är fullt bekräftad.. klart jag fixar säger han högt.. jägaren är tveksam.. det är farlig och konsekvenserna kan bli ödesdigra.. nja tänker jägaren.. men "spring" fortsätter med att lovorda Kalle till jägaren, noga med att gruppen skall höra.
Kalle är nu själv helt övertygad och börjar klättra.. vad ingen tänker på är att Kalle är en av de äldsta och det han agerar på är sin empati för gruppen, viljan att hjälpa och inte på det faktum att han kanske inte kommer orka då han är gammal och svag.
"Spring" har inte ägnat en tanke åt Kalle utan vill ha koll på att lianen håller för att sen anmäla sig som andre person då Kalle kommit över.. för då när Kalle inte hör är han ju plötsligt gammal och svag så "spring" behöver säkra området så de andra
säkert kan klättra över. Som den hjälte gruppen ser honom är det ju självklart.
Nåväl Kalle kommer över, "spring" är nummer två och när han är framme rusar "spring" iväg för att "säkra" området.. Kalle tänker att "spring" är en hjälte.. han gör allt för gruppen..
"Spring" däremot är hungrig igen och tänker att maten måste hittas innan alla de andra gamarna kommer över och äter upp allt.
Jägaren får säkert över gruppen nu när lianen visat sig vara säker, ser till att alla är i säkerhet och låter lugnet åter infinna sig i gruppen. Empaterna och de högkänsliga nu utan påslagna varningssystem skapar en harmoni och lugn i gruppen. Spring
sitter förnöjt i centrum av allas berömmande och jägaren lägger sig i bakgrunden för att alla krafterna är oförklarligt slut.
Ja vad säger den här berättelsen?
För mig säger den att jag är den trötta jägaren.. jag har suttit i ledningsgrupper, styrelser och varit chef för många, jag har lyssnat och känt in mina medarbetare och arbetat för att såväl företag som människor skall ha det så bra som möjligt. Men jag
har oxå dragits med i utsvävningar, känt mig bekräftad av "visionärer" och förebilder, de som i min uppfattning gett mig förutsättningar för att kunna göra ännu bättre, de som öppnat dörrar och säger alla de rätta orden, jag har sett hur det påverkar
människor i organisationen, eller i livet oxå för den delen, och i någon tvådelad variant försökt möta alla.
Jag har varit utbränd, jag valde missbruk, jag underlät att sköta mitt ansvar, och när jag klagade eller sökte hjälp var jag väldigt ensam emellanåt. Då hade de visa en annan ton, frågande och påvisande av att det var ju jag som tagit besluten.. de kunde
ju inte hållas ansvariga.. det var ju jag som faktiskt var ansvarig.. så är det ju bara… du kan ju inte ducka nu.. du verkar ju inte stå för vad du gör.. oseriöst.. svagt.. osv osv..
Men jag har oxå lärt mig mycket, jag är idag tacksam för vad jag fått till mig i form av erfarenheter och lärdomar, jag vet idag vad jag skall akta mig för och vad jag vill ha mer av. Jag är färdig med karriär, och "ledningsgrupper" och trivs med att
göra den delen av jobbet som gagnar människan, ibland är det svåra val, men med tydlig transparens och ärlighet, genom att undvika spel och manipulation mår jag bra som en äkta människa.
Det finns inga dåliga människor, det finns bara annorlunda, olika mig, och de som har en vilja eller beteende som inte är i linje med min, de kan jag respektera och undvika. Såsom de säkert känner om mig, vilket jag accepterar.
Ödmjukhet, kärlek och empati, växer från ett skadat läge, starkare och starkare. Läste en artikel igår av en känd narcissist vetare.. om kvinnliga n-personer, som är helt klockren, den beskriver exakt hur jag har upplevt mitt sista decennium, exakt!
Oavsett hur det har varit och bakgrunden till beteendet, är det upplevelsen.
Och det är jag så tacksam för att jag kan ta in, men jag skulle ändå inte vilja ha detta decennium ogjort för då hade jag aldrig varit där jag är idag.
Älska mer, den enda risk man tar är att ha älskat i onödan! Vilket ändå är värdefullt!
/S