Jag bär på ett trauma från barndomen, eller flera kanske men ett stort som är under bearbetning, det gör ont och jag har smärtlindrat, detta medför dock att andra människor tar skada, inte själva traumat för det bär jag själv, men själva smärtlindringen
skadar andra, och det fyller på med skam och skuld som i sig lindrar traumat men omöjliggör livet, relationer och fungerande vardag. Det blir ett moment 22, ett moment 22 där man önskar livet men måste dölja det samtidigt för annars kan man ju
bli påkommen som den stora bluff man egentligen känner att man är.
För många år sen nu tvingades, ja i brist på bättre ord, min resa in i utveckling, ibland har jag önskat att det inte var så men oxå accepterat att det ändå är så, det har givit massor med verktyg och kunskaper som endast verkar och fungerar om man väljer
att använda dem. Ibland behöver man bli påmind och i mitt fall avslöjad.
Jag vet hur jag skall göra, det är inte problemet, utan rädslan för skammen tar över och driver på smärtlindringen, däri mitt moment 22.
Hur ont det nu än då må göra så väljer jag att möta denna smärta "head on" utan skydd och smärtlindring, utan istället lufta såret och låta det få läka ut en gång för alla, det har påverkat i princip hela mitt liv och allt som skett i det, oavsett
vad jag valt för smärtlindring för stunden tar det mig bort från energin av livet, den jag så innerligt vill leva i. Smärtlindring funkade inte innan, funkar inte nu och kommer inte göra det sen, jag vet vad jag skall göra.
Det förlåter dock inte besvikelsen och den känsla av bedragelse som smärtlindringen förorsakat, utan den får jag ta ansvaret för såsom det är, alla rädslor det föder av sig självt, där är jag en bluff, och behöver resa mig upp rejält. Även där vet jag
hur jag skall göra.
Sluta ljuga för mig själv, acceptera det som är och välja livet. Livet är faktiskt fint tycker jag även om jag famlar lite efter meningen med det i stunden, men den kommer, det är jag helt säker på, för varje dag jag väljer att rensa ut dåliga eller andras
energier, för varje dag jag tar ansvar för det som är mitt och låter andra ta sitt ansvar sitt, kommer livet att bli precis så vackert som jag innerst önskar.
Jag älskar, jag finns och jag söker att förlåta så som jag önskar förlåtelse. Jag vill inget hellre än att leva i liv och den ljuvligaste av kärlek.
Jag älskar djupt, längtar lika så och är tacksam för att bli påkommen, med det kommer en vädjan om ursäkt och förlåtelse och viljan jag bär om bot.
Förlåt!
/S