Genom att överge sin inre sanning, ergo att försöka förändra sig själv efter vad de känslor som uppstår när man gjort fel, eller upplevs fel skapas en större skuld än den från början var. För att kunna förändra sig själv utifrån detta perspektiv blir
oftast resultatet att man upplevs som otrygg och manipulativ, man har svårt att hålla sig till sanningen, även om det inte alltid är en direkt lögn så är det inte trovärdigt då det ofta ändras av anpassningen.
I mitt liv har jag ofta känt dåligt samvete, nästan konstant, att inte vara tillräcklig eller bra nog, det har gjort att jag anpassat mig efter situationen och blivit följsam, anpassningsbar, som en kameleont. Ändrat färg efter omgivningen. Hela tiden
sökt efter den sanning som passar i stunden, vilket ju blir en lögn då det är helt omöjligt att vara ärlig då det är situationens sanning och inte min egna inre sanning som möts.
Detta grundar sig i mitt fall i skuld, att känna att jag gjort fel, skuld att inte vara en bra förälder, en bra man eller en god människa. Allt agerande blev då ökande anpassningar och inställande, pådrivet av ledande jobb där manipulation var legalt
och en del av vardagen följde detta med hem och integrerades i privatlivet, och de som stod nära upplevde en osäkerhet och tillitsbrist.
De ville ju skapa en större säkerhet inför sig själva och byggde upp barriärer kring sig och hade systematiska kontroller för att säkra vad som var äkta eller falskt, vilket ju krävde ännu mer anpassning och justerande. De blev mer och mer påstridiga
i sitt sökande efter vad som var riktigt och innerligt, men möttes av en större och större fasad, en yttre osäkerhet och tvetydighet.
Helt otroligt när man kan se det klart men oavsett så var det så det var då.
För mig blev barnens ankomst en brytpunkt, något helt oskyldigt och ärligt som är så fantastiskt började skapa en fruktansvärd skada inom, utmanande och lärande men otroligt smärtsam. De förstod inte anpassningen och jag kunde genom dem se hur de blev
osäkra och frågande, det saknades tydlighet från min sida och jag kände hur jag misslyckades och kritiserade mig själv hårt. Detta ledde till ett ökande missbruk som kulminerade i kronisk sjukdom.
Livet för de som stod omkring blev olidligt och tillika smärtsamt. Vilket byggde på skulden, ökade ifrågasättandet och blev en spiral av dåliga beteenden som tilltog allt eftersom tiden gick. Skuld och tillit kan aldrig följa varandra, det är omöjligt.
Rädslor som fanns inom växte och blev oproportionerligt stora som tillägg till den växande skulden. Känslan av att inte vara man, stark och trygg blev förödande och tömde mig helt inombords, missbruket var som ett plåster eller värktablett och gav
tillfällig lindring dock med fasansfulla konsekvenser för alla.
Vad är då resultatet av detta, vad leder det till!
Jo, för att komma ur skuld måste man ta sitt ansvar, be om ursäkt och komma vidare, acceptera de förluster som kommer och återkoppla det inre, den inre sanningen, det som är en själv. Alltså fånga sina egna gränser, leva med tydliga barriärer som
inte tillåter övertramp eller tveksamhet, inte acceptera elakheter eller nedbrytande beteende då det föder och när skulden.
Att förlåta sig själv och andra är det största steg man kan ta i sitt liv, det är oxå en förutsättning för att släppa taget och acceptera det som sker omkring. Att förlåta är att bli fri och det är kanhända en egoistisk handling men oavsett nödvändig.
Att se andras beteende och hur det påverkar och bryter ner är oxå viktigt då de som är nära ofta följer sin sanning, det som de ansvarar för, det som inte nödvändigtvis är sant annat än för dem. Att vara i sin egen rätta, opåverkade sanning
är avgörande för att förlåta och befrias från den egenpåtagna skulden.
Att börja se sig själv som den människa man vill vara, sätta upp tydliga ramar för vad man accepterar och värdesätter är avgörande, genom att anpassa sig av skuld och rädsla skapar man en icke version av sig själv som är till det yttre helt tom utan hopp
samtidigt som det värker och går sönder inom då resultatet aldrig kommer bli det man vill.
Genom att acceptera att det som skall bli blir, genom att vara i nuet och se värdet av de handlingar man gör för att bättra och tar ansvar för vad man gör fel och lär sig av det, befrias man från skulden, den finns bara i mind och kan inte ses eller förstås
av någon annan än bäraren. Vi alla bär på skuld, det är hur vi möter den vi kan förändra. Det är ingen annans ansvar att befria oss från skuld, de kan bara välja att förlåta så vi kan befria oss själva.
Ärlighet, tillit och kärlek till oss alla, förlåt oss och finns för oss när det behövs såsom vi förlåter oss själva. Älska mer! Alla är värdefulla och behöver all vår gemensamma kärlek, ingen står under eller över, ingen är mer än just dig. Ödmjukt älskar
jag! Hjärtat värker men sanningen är tydlig och accepten svår.
Resan fortsätter! Överge inte!
/S