Detta skrämmer mig, väcker mina rädslor och gör mig ofantligt ledsen och nedstämd, att vi måste få en pandemi för att detta psykiska terrorklimat skall få utrymme i vår vardag, att våra medmänniskor allvarligt funderar på sin närvaro i detta liv,
och i ökande antal funderar på hur de kan avsluta densamma.
Jag tror inte människor är rädda för döden, utan för att leva, jag tror många rädslor leder till att ifrågasätta kvaliteten på livet och den egentliga rädslan är att man skall dö utan att ha levt, att man en dag står där inför fullgjord tid och inte hunnit
med allt det som livet skulle vara, det tror jag är den egentliga rädslan för döden och inte det faktum att vi alla skall just det.
Att vi i denna tid lever för skandaler, konsumtion och egoism, för att hävda det egna jaget och tillfredställa vad som behövs för att passa in skrämmer mig, att prestera för att vara bättre än den närmaste eller att allt är en evig tävlan.
I dessa tider påminns jag om hur tacksam jag är för min fantastiska familj, även vi med olika åsikter och konflikter, även vi med "problem" och utmaningar, men vi har varandra och vi har alla en enorm kärlek och viljan att se varandra. Jag är tacksam
för mina hem, då moderna familjen är särbo, så finns det flera, jag är tacksam för vår relativt goda hälsa även om Corona inte gjort oss immuna mot andra tillstånd, jag är tacksam för att energin finns att finna i träning och natur, att den leder
till förändringar om än små, jag är tacksam för att jag kan jobba när jag väl finner ett jobb, jag är tacksam för att jag vågar leva här och nu.
Detta är inte självklart!
Här och nu lägger jag en tanke på dem som inte är här och nu, de som inte vill vara här och nu och de som av olika anledningar inte kan vara här och nu, de som oavsett anledning inte känner sitt egna värde, eller kärlek inom, de får min omtanke idag,
en omtanke som funderar på vad jag kan göra, om något, även litet.
Älska mer, speciellt nu!