Ur fullständig obalans

publicerat i Högkänslig, Liv;
(null)


Olika former av missbruk kommer från olika förutsättningar, vi är alla olika och har påverkats olika av tillsynes lika förutsättningar.

Ett barn blir si av en uppväxt, ett annat blir så av till synes samma grundförutsättning.

Att leva med en människa, att söka och bekräftas, att osäkerheter och rädslor inte skulle ha en påverkan är naivt. 
Att genom medberoende som leder till missbruk är symptom på en uppfattning eller ett upplevt eller uppfattat "varande" är ingenting som längre förvånar. Detta grundar sig ofta i den uppfattning vi har, hade under vår uppväxt. 
Beteenden som man plockar upp där kan få ödesdigra konsekvenser i livet som följer.
Missbruk är ofta ett symptom, på något som behöver döljas eller som är skapat ut osäkerhet och den påverkan man haft under de formande delarna av sitt liv. Missbruk är oxå opersonligt, ergo det visar en bild av en människa ganska långt ifrån den de verkligen är. Det är egoismens och narcissismens sjukdom, min uppfattning är att alla som missbrukar är just detta. Men varför blir man sån? Vad är det som leder till detta och hur tar man sig ur det eller läker sig själv.

Först måste man finna roten, själva grunden till varför. Ofta ett medberoende, eller upptaget skadligt beteende från unga barnåren. Detta med otydliga och svåra känslomässiga störningar som följd gör att man skapar ett alternativt jag. Förskjuter sitt sanna jag. Och det beror på många saker, men ganska nya rön tyder på att skambelagda beteenden som högkänslighet, stark andlig koppling och ångestframkallande symptom är en källa.
Av egen erfarenhet, att träna sig i att utstå enormt jobbiga ljud, att under långa perioder uthärda starka lukter, att utsätta sig för stora människogrupper, träna i att stå framför människor, leda människor, att med all energi intala sig att man inbillar sig och dessutom ägna all energi man har åt att fokusera på det man inte känner, eller hur saker påverkar det skapade jaget för att inte avslöjas som en konstig prick, skapade allt elände. Skapade en sårad narcissist, skapade osäkerhet och otydlighet.
Att alltid tvinga sig till att finna ett logiskt svar istället för att acceptera vad som var, det där som snurrade i huvudet var allt livet bjöd på, inget nödvändigt ont, inga konspirationer eller egentliga hot, rädslor som är bra och en självkänsla i att jag är okej precis som jag är.

Jag valde att fly! Jag drack mig till helvetet. Jag gav upp och la allt på andra, jag blev min egen värsta skräck, för att jag helt enkelt inte orkade ta in och mota mer. Jag blev fel!

Jag valde kärlek i osäkerhet, kände det vackra men valde det osäkra, förstod inte och ifrågasatte. Den underliggande känslan var helt rätt, min känslighet gav mig svaret jag borde lyssnat på men min tränade hjärna skapade ett helvete. Jag gjorde det om och om igen, oftare och mer utstuderat, ju mer tid som gick ju bättre blev jag på att förskjuta men missbrukets sjukdom kom ikapp och tog överhanden och livet blev till slut kaos, framförallt för dem nära. Förlåt!

En ängel som klev in öppnade mina ögon. Henne skyllde jag allt på, för att jag var rädd. När missbruket väl släppt sitt grepp var hon helt förbrukad, utbränd och medberoende, ett offer för de mörkaste  dragen av sjukdomen.

Uppbrottet var smärtsamt, men nödvändigt! Om inte annat för hennes skull, kärleken till henne fick mig att släppa henne fri.

Var jag den med drag av galenskap eller var jag den som blev utsatt, eller var vi i en galenskap. Det hon gjort får hon förlåta sig själv för, jag tar inte längre ansvar för vad någon annan gjort. Undrar om hon en enda gång sagt förlåt, om hon gjort det, var det genuint? Min skuld är min, den enda jag kan äga och ansvara för.

Med klarhet som uppstod i stunden, med de öppna ögonen på vid gavel sökte jag och fick hjälp, en annan ängel som stått och väntat på tillfället klev fram, och allt blev så tydligt.
Denna ängel iform av känslighet, enormt hög känslighet, mångårig erfarenhet och en kärlek till livet jag aldrig tidigare skådat, en förmåga och förstånd över de gåvor som tilldelats, hjälpte mig ur det hemska mörker jag trodde var jag. Visade varför jag valt som jag gjort, att mina förmågor inte var onda eller skadliga utan var en del av mig, och inget att skämmas för utan goda och bra, och att jag inte längre behövde leva i lögn och manipulation, utan accept och kärlek. Jag behövde inte längre skapa förvirring, osäkerhet och rädsla, utan leva som att jag är, bara är och vara utan att skämmas eller mörka.

Resan som fortsätter är inte helt klar, men definitivt klarare, med kompassen i hand har jag möjlighet att må bra och dela det, jag glömmer ibland att titta på kompassen men kommer på mig fort då jag använder de verktyg jag alltid haft.

Jag behöver förlåta, förlåta mig själv, och det kommer ta tid, men värt varje ögonblick.🦋

För dem som är sårade, som blivit så utsatta ber jag om ursäkt, jag förstod inte bättre, ville eller kunde inte. De gåvor jag fått skall jag förvalta och inte längre missbruka, det är mitt löfte till er. Tack för att ni hjälpte mig se.

/S