Att lämna eller lämnas är en stor rädsla för de flesta tror jag, att skilja sig eller dela en relation som varit önskan och uppfyllt längtan.
Det är en sorgeprocess och det väcker minnen och tankar från det som inte blev baserat på det som varit. Det finns mörker och ljus i allas historier, vi väljer att formulera dem så de blir hanterbara och ger oss mening.
Vissa av våra historier ändras över tid, vi glömmer vissa delar och andra förstärks, vi anpassar dem efter vad de skall leda till eller det syfte som skall stillas.
Vi uppbrott tenderar vi att se det mörka i händelser, ganska onyanserat och är ett sätt att ratificera det beslut vi tar, ju mer vi lever in i beslutet ju mörkare blir bilden, och detta är mänskligt och något vi alla gör. I uppbrott finns det alltid
en som lämnar och en som blir lämnad, även om beslutet är s.k gemensamt är det ändå så att någon tar upp frågan och den andra bemöter den, då vi söker mörker för att bekräfta vad som skall ske står ofta en arg och en ledsen.
Det är ingen mening med att göra så, ändå gör vi det, varför undrar jag.
Jag är säker på att hålet är lika stort i den som lämnar som i den som blir lämnad, det finns saknad och sorg, och fylla den med ilska ger inget för någon. Jag fyller mitt hål med glädje, tacksamhet över vad jag fått lära, uppleva och njuta, för i alla
relationer vi stannar i om än kort, finns det alltid något att vara tacksam för.
Kärlek är gemensam, den är allas och delas av oss alla.
/S