Relationen till oss själva och hur vi uppfattar och känner inom, såväl som hur andra ser oss såsom du ser dem.
Att rannsaka sin egen resa, möta sig själv i den sanning som finns omkring är stort, att verkligen på djupet se sig själv, såväl det ljusa som mörka är utvecklande och leder till lärande.
Att vi möter människor som kommer nära, såväl delar kärlek och fantasier med är helt naturligt och en del av det ljusa i livet. Vissa av dessa möten är dock inte bara ljusa utan i vissa fall lurar ett mörker runt hörnet.
Det finns människor som har så stora sår inom att de medvetet eller omedvetet skadar, de föder genom egen ambivalens och otrygga anknytningsmönster detsamma i relationen de möter. De skapar osäkerhet och inre tvivel.
I kärlek är detta förödande, destruktivt och otroligt sårande, att ena dagen vara det finaste och bästa för att nästa vara skräp, att vara i fokus till att gömmas undan. I kärleksrelationer blir det ofta en som kryper och en som är bättre. Att konstant
bli ifrågasatt, föder tveksamhet och osäkerhet, att konstant bli "kartlagd" och utmanad skapar en enorm tillitsbrist.
Ofta ser man inte detta, ofta gömmer man sig i att ändra sig själv, djupare och djupare, man anpassar och skruvar så mycket att man helt tappar bort sig själv. Man självdör inombords.
Det finns många namn på dessa beteenden, vissa är djupt skrämmande och andra rena mörker beteenden. Att sen förväxla detta med energier och universums plan är enbart destruktivt.
Vi bär alla på smärtsamma minnen, upplevelser och historier, vi alla är lika värda och har samma rättigheter som skyldigheter, men när någon ställer sig över och villkorar då är det härskarteknik och skadar illa.
Att leva med och i en relation som underminerar och ifrågasätter hela tiden är omöjligt och där bör man så fort som möjligt försöka ta sig ur, att vara älskad är att vara det, det finns inga mellanting eller nära sanningar utan att ge kärlek är fullständigt
villkorslöst.
Jag älskade, blev ifrågasatt, skruvade och skruvade på min inre sanning, jag blev allt jag inte tyckte om och födde tvivel och osäkerhet, jag försvann som egen individ och den känslan är fruktansvärd, ensamheten och de rädslor som föddes ur allt det misstänksamma
och granskande gjorde att allt blev en enda stor osanning, allt var till slut en evinnerlig anpassning för att släppa rädslorna eller förtvinga dem.
Jag blev tillintetgjord helt på egen hand, det skrek inombords och tilliten jag inte kunde visa svarade med brist på densamma, till slut sa kroppen ifrån, och kopplade helt sonika ner. Alla gamla beteenden kom snabbt igen och det korthuset jag befann
mig i rasade fullständigt.
Tur är att jag ändå kände en växande egen trygghet, jag hade börjat se och inte bara accepterade den fruktansvärda behandling och skuldbeläggande som skedde utan lyssnade noga på hur det brytande beteendet växte, men alla argument, det ena underligare
än det andra.
Egot som plötsligt stod klart framför, självuppfattningen och den överlägsenhet som alltid skulle visas i form av terapi beteende som egentligen aldrig var riktat till mig utan en hävdelse av det egna jaget, att hela tiden framställa sig som bättre, mer
känslig, mer i kontakt med sitt egna och att man kommit längre i sin utveckling, det mörker som helt skuggats av ljuset, syntes tydligt och hördes i mitt inre tydligt för första gången. Det var många tvetydigheter som syntes i klarheten av det egna
ljus jag äntligen lät skina.
Jag älskade av hela min själ, jag hade utan ett uns tvekan tagit en kula för den kärlek jag kände, men den kyla och ensamhet som alltid lurade i mörkret, bakom hörnet, den blev först tydlig när jag tog mig in i de lärdomar jag tillgodogjort under det
senaste decenniet, jag lyssnade på nära, jag lyssnade på föreläsare jag dömt ut av rädslor, jag läste igen allt jag kunde komma på och lät känslan inom mogna tills jag kunde förstå, förstå hur ont det hade gjort, hur skadad jag hade blivit och hur
växelvis mörkt och ljust i extremt precisa växlingar brutit ner den egna personen.
Hur varmt och kallt skurit sönder inombords, och så fort jag protesterade eller undrade hade jag offerkoftan på, tog inte ansvar eller skyllde ifrån mig, ofta fick jag höra att jag ställde mig över andra, och för varje gång jag trodde det skar jag av
en bit av mig själv, i tron om att det var sant, att det var sådan jag var, att jag var fel och dålig, ond och självisk, när sanningen var dem motsatta, jag förstod inte och sjönk bara djupare och djupare.
Jag vet idag vad min del är, och vad jag har att ta ansvar för, men jag vet oxå vad jag utsatt mig för.. i kärlekens namn.
Jag förlåter och släpper taget, med stor sorg och besvikelse, tårarna rinner över den förlorade tid, den förlorade självkänslan och det faktum att jag nästan gav upp mig själv helt.
Jag älskar idag för att jag kan se, med alla sinnen, jag älskar idag för att jag är älskvärd och viktig, precis lika viktigt som alla är, helt utan villkor eller fördomar, helt lika! Och det är frihet för mig, frihet att vara en del av allt, en av många
och dela det ljus vi alla bär.
/S