Den onda cirkeln!

publicerat i Sorg;
(null)


Från passionerad kärlek utan villkor och förväntningar, till:

Att ta fram det sämsta ur en annan människa, att bli det sämsta av dig själv.

Att älska till det skadar och föder mörker. För att nära egot och det egna jagets tillfredställelse.

Att släcka ljuset inom, att dränka viljan att växa av egen kraft. Skruva i deras huvud.

Att inte ta ansvar för att den andra inte gör det först, eller att en sanning är den enda.

Att vänta på bekräftelse och ställa omedvetna villkor.

Att fokusera på alla de fel och brister man bär på, att lägga all sin energi på att förändras.

Att skylla och beskylla den andra för saker man själv är delaktig i, att baktala och hemlighålla. Inte stå upp för det man älskar.

Att inte se den andra för man är så upptagen med att se sig själv och den skuld man bearbetar. Oftast belagd av den andra, sann eller osann spelar ingen roll.

Att fylla den man älskar med skam och skuld, att låta dem ifrågasätta sig själva och sina värderingar, sitt värde.

Att ifrågasätta och skapa inre tvivel. Att vända alla begrepp. Att få någon att känna sig fel.

Att förolämpa och nervärdera, att inte lyfta den man älskar. Förminska och förtrycka.

Att förvirra och skapa tvivel, vara otillgänglig.

Att visa en sida för att vara en annan, att ena dagen älska för att den andra förskjuta, manipulera.

Att tvivla och söndra, att skapa otrygghet.

Att vara otydlig och oärlig, även om man känner att man är det motsatta. Att förstå att den man älskar inte kan läsa tankar.

Att leta efter sanningar där alla sanningar är sannolika men få är ärliga, söka svar hos bittra människor ger bittra svar.

Det är vad vi gör när vi älskar utan tillit.
Det är vad vi gör när vi hopplöst försöker reparera det som är trasigt.
Det är vad vi gör när vi gett upp.
Det är vad vi gör när vi tappar bort oss själva.
Det är vad vi gör när vi förnekar vårt eget värde.
Det är vad vi gör när vi inte längre ser oss själva, eller kommer ihåg vem vi är.
Det är vad vi gör när vi tror för mycket om oss själva, sätter oss över andra för att vi funnit svaren.

Det vi gör, är att vi blir onda.

I en cirkel som bara roterar fortare och fortare med samma innehåll. Bryter man den inte, fortsätter den till man dör, eller en av de två som är med i loopen.

Det är sorgligt och ledsamt och är något jag är ofantligt berörd och påverkad av att varit delaktig i, sån smärta helt i onödan när det borde vara så enkelt att älska och älskas, det trasar sönder mig inombords att allt detta lidande varit till ingen nytta. Minnena av ljuset bevarar jag ömt och innerligt, helt övertygad om att ingen ville något ont, utan att det blev så, tragiskt trasigt och mörkt ur två egentligen ljusa människor. 

/S