Vi lever våra liv enligt den skrivna planen, den som är författad av oss själva, vi är bundna den oavsett hur det känns eller upplevs i livet här. Tiden är ju som bekant relativ och inte alls horisontell som vi skolats att förstå, utan den är vertikal,
den är just nu i detta nu, det är nu minnet från då, drömmen om sen uppstår, finns eller existerar, vertikal i rörelse.
Att i det detta finna kärlek är allas vår önskan, många av oss finner det vi accepterar som kärlek, lever våra liv utan att ifrågasätta och är lyckliga i detta nöjda liv. Jag har insett att jag inte är en av dessa många, vilket jag ofta är avundsjuk
på och ledsen över, då allt hade varit så mycket enklare.
Jag levde så i nästan 20 år, allt löpte på och var okej, livet var som det skulle och jag ifrågasatte egentligen ingenting utan mest bara var.
Sen för ett decennium sedan mötte jag kärlek, något som var helt utom tidigare upplevelse, något som var chockartat och skrämmande, att jag vid denna tid utvecklat ett skadligt missbruk pga av en massa skrot som hänt i livet som av rädslor inte bearbetats,
blev som topping på glassen.
Men kärleken bestod, den fördjupades och växte, den blev en del av mig och något jag alltid bär i mitt hjärta. Jag fick uppleva att vara älskad, på riktigt, äkta.
Jag vet i dag att jag aldrig skulle skrivit en story till mitt liv där det skulle berövats oss, utan i mitt innersta djupaste inre är det något som skaver och river, något jag missat att göra och förändra, något som om och om igen påtalas då även den
andra parten upplever samma.
Vi tar slut på varandras energi, hon upplever dränage och förlorad kompass i livet och jag övervälmas av rädslor och tappar min gnista, släpper allt och blir liksom håglös. Vi målade in oss i hörn av anklagelser och påbud, förtal och elakheter vi verkligen
inte ville eller önskade till varandra, jag är rätt säker på att detta är ömsesidigt.
Det finns ett band som binder oss samman och min känsla är att det är nyckeln till glädjen och friden i relationen, att skammen och ifrågasättandet kan överges och förlåtelse blir gemensam.
I den story som är livet, universums plan, vägrar jag ge upp, måste stå upp för vad jag genuint tror på och det är den kärlek som alltid binder oss samman.
Kärleken är störst av allt och jag har valt att ge den till bäraren av de vackraste safirer, leendet som berör min själ och rösten som alltid gör mig trygg och säker.
Vi finner en väg, jag är helt säker, bara vi gör det tillsammans, lyhört och respektfullt, konsekvent och ärligt… och roligt o spännande!
Mitt hjärta, är så fullt av kärlek.
//S