Du
Denna sommar öppnade jag och släppte på mängder av inre, tidigare låsta, tankar och känslor, resan av förödmjukelse var högst närvarande och absolut, att låta det innersta vara sanning och det dolda få växa upp i detsamma. En tid av inre läkning och försoning.
Jag log inombords av den kärlek jag kände, jag levde för möjligheterna och gladdes åt allt som var.
Det byttes av svalare temperatur, vädret ändrade sig och gick mot höst. Kärleken som den upplevdes blev avlägsen, rädslor växte och djupet av livet gjorde sig återigen påmint. Det var som det var och återigen en bekant upplevelse fullbordades.
I allt detta är jag den jag är, det som var har varit, livet har utvecklats och det som en gång var är idag otänkbart, att ilska och rädslor skulle vara närvarande är fullständigt otänkbart, att osäkerhet och otrygghet skulle vara en del av livet är för
alltid stängt.
Jag älskar idag som aldrig förr, med hjärta och sinne, en känsla får växa sig stor och avnjutas i tid, Höstens dunkel lyser med alla färger och låter mig få växa i ro, alla värmens färger påminner mig om den glöd mitt hjärta bär, den kärlek som bor
däruti.
Kärlek är måhända antipoden till rädsla men rädslan föder våra betänkanden, fyller oss med vemod och blöter den offerkoftan vi så gärna bär, ur ljuset reser sig det som med styrka växer, kärleken vinner alltid.
Kärleken är allt! Jag har funnit mitt allt, sommaren går mot höst, men färgerna är kärlekens! Denna tid är nu.
//S