Att vara alkoholist oavsett nykter eller onykter gör att man nästan hela tiden är i konflikt med tilliten. Är man nykter kan man falla tillbaka, är man onykter är man definitionen på tillitsbrist.
För dem som står nära är detta outhärdligt, det trasar sönder dem och sårar dem hela tiden, de analyserar och granskar, de "kollar" och jämför, de är ständigt på vakt, och det är otroligt uttröttande och energikrävande.
Jag har ägnat en del tid åt att läsa min blogg, se igenom alla de upp och ner på min resa mot nykterhet, det gör mig djupt ledsen och bedrövad över allt jag utsatt de mina för. De har målats vackra porträtt av det nyktra vackra livet för att ögonblicket
senare möta offerkoftan som ursäktar och skriver fina ord om vad som hände och varför det inte skall det igen.
Helt ärligt! Jag skäms! Jag ber om ursäkt!
Det finns en känd kommentar i en bok av en svensk författare.. "nu får det ta och räcka lite" nu får det ta och räcka mycket tänker jag, nu får det vara nog!
Stärkt av den resa och de lärdommar jag har med mig sträcker jag på mig och axlar det jag har ansvar för, min familj och de som väljer vara en del av den, de som stått vid sidan om med grusade förhoppningar och enormt med kärlek.
För min skull väljer jag att fortsätta vara nykter, för er skull väljer jag att vara mig själv och bara det, för på nåt sätt är det, det enda ni velat, och det enda jag inte gjort.
Stora delar av resan finns här i bloggen, dolt i många ord och tankar, men för mig är det tydligt! Jag är klar nu, Förlåt.
Med all kärlek, den jag fått och den jag ger!
/S