Uppfattning

publicerat i Klokskap, Liv, framtid;
(null)

Livet är en resa som definieras av oss själva, vi är liv, alltså är det vår egen väg vi vandrar.

I många, kanske allas, liv korsar vägar andras, i detta uppstår såväl konflikter som relationer, ibland är dessa vägar parallella under hela livet och ibland under en tid. 
Vad vi ofta fastnar i är upplevelser på resan, återblickar och funderingar, hur dessa påverkar oss och vad det gör med oss.
I bland möter man människor som ger otroligt starka intryck, i min strävan i att göra min resa så smidig som möjlig, fick jag ynnesten att korsa en väg som gjorde otroligt intryck på mig! En människa som verkligen lever, en människa som fått slutet definierat, nästan datummärkt, men ändå fortsatte gå, långt efter bäst före datumet passerats, dessa värderingar och slutsatser som beskrevs satte allt i mitt eget liv på sin spets. En människa som faktiskt upplevt och inte fortsatte bygga upp sin olycka, inte krävt bekräftelse för sitt ego utan tagit till sig och lagt den i historian, en människa som lärt sig skilja på vad som är vad och inte samlat allt i en riktning eller mot en person eller situation.

Wow, är allt jag hitintills kan uttrycka, som jag strävat, medlat, krökt rygg, fixat, enablat, och skuldat och skyllt mig inom, för det jag är och inte, lyssnat i timmar och timmar, på någon som egentligen inte är intresserad av något annat än sig själv, helt utan att ens förstå det, tröstat och fixat helt utan tanke på mig själv, men ändå fått ta skuld för att vara egoist. Att så fullständigt blunda för mitt egna, och kasta mig in i något som efter många år ändå aldrig varit kärlek, blev detta möte en gudomlig gåva.
Allt som varit, alla kramar och pussar, all passion och alla känslor som tydligen varit en lögn, blev så tydliga och besvikelsen total, att känna sig grundlurad är helt enkelt inte tillräckligt starkt uttryck, utan snarare en våldtäkt på det inre, fyllt med egen skuld, 
absolut många och allvarliga saker som definitivt skall tas ansvar för, vilket är en del av den egna resan och aldrig får läggas undan, jag vet tydligt vad jag gjort men nu också förstått vad jag definitivt INTE har gjort,
men den totala avsaknaden av eget ansvar och ödmjukhet blev så tydlig från den väg som löpt parallellt, den väg som jag höll krampaktigt i då jag verkligen trodde den ville väl och försökte hjälpa o skydda men egentligen bara, till slut, gick ut på att växa självt, helt utan någon egen faktiskt insikt. 
Dock med otrolig egen övertygelse om sin förträfflighet.
Och det står klart att den insikten aldrig kommer, för syftet för den resan är inte att lära sig, utan lära andra.
Jag hoppas nu verkligen den gjorde en skarp sväng åt något annat håll, så att den aldrig kan korsa min väg igen, för det som en gång var missvisande omtanke blev istället ett övergrepp på mitt inre, ett inre jag trodde jag läkt med hjälp av denna parallella resa men som blivit så fruktansvärt smutsig och ful, av ego och elakheter jag blundade för så effektivt.
Mötet som öppnat min ande, var ganska anspråkslöst isig, men resultatet av detsamma sätter rejäla avtryck, mitt på min väg, en väg som nu måste läka, omvårdas och läggas om. Skydd sättas upp och ytan städas ren från all skit som samlats där från dessa år av lögner. Att sen se och läsa om ansvar, trygghet och erbjudande om klokskaper sätter all uppfattning i fokus.
Hur kan uppfattningen vara så olika!

Härlig dag, kärlek omtanke och ödmjukhet, närvaro och medvetenhet!
Låt oss lära oss att dela uppfattningen, däri ligger den verkliga sanningen.

🤩 wow!

Taggar: #när relationen är en lögn;

Kommentera inlägget här :