Jag är nära en total kris, som de flesta eller kanske många(tror jag iaf iom att många frågar)upplever vid jämna tillfällen. Precis som förutsett, av många andra, gör jag alla kris aktiviteter, fixar o bygger om, köper nya möbler och skall dessutom byta
bil… mc kanske är nåt oxå, får fundera på den lite, en kollega är väldigt tydlig på den punkten och hans rullstol gör mig tveksam.
En gång hade jag en dröm, en dröm som gärna skulle vara på riktigt men nu är det inte så, att få bjuda på en resa till Paris denna tid, att se glädjen och nyfikenheten, att kunna få ge då man förväntas få, istället dela äventyret och möjligheten, glädjas
i det som är här och nu, det var min dröm.
Min kärlek är stark och trygg, inom bor en längtan som finns där, den blomstertid nu kommer. En längtan om tvåsamhet och besvarad kärlek, att dela drömmar och tankar, en vilja att finnas till och få vara precis den jag är, att få ge utan att ifrågasättas
eller att det skall råda tveksamhet som så många gånger funnits i det som varit, mycket på grund av missbruket jag lagt bakom mig. Inte helt spikrakt men övertygelsen är ändock där och den inre styrkan starkare än påverkan. En lättnad att kunna vara
utan påverkan.
Min kärlek är genuin och reell, oavsett alla sanningar som finns älskar jag, ser andra och uppskattar allt som finns omkring, att bli dömd är inget för mig och inget jag heller väljer för någon annan. Vi är dem vi är och formas av det vi upplever, säger
egentligen inget om vem vi är, jag gör fel varje dag, försöker bli bättre och förlåta mig själv och andra som också gör fel varje dag.
Min kärlek består och varar, genom det som varit, framförallt på grund av det som varit men som ligger i det som var då. Då det dåliga är förkastat till trista minnen fokuserar jag på vad jag vill ha mer av, vad som gjorde mig glad och lycklig, inte alla
de sorger som faktiskt fanns. Så landa i att det som var, det är inte nu.
Kärleken är allt!
Jag ber om en sak, i denna tid, och det är..
Älska mig, som jag älskar dig!
//S