Nu snart skall jag genomgå en förändring av mitt andliga jag, en transformation från något trasigt yttre till en inre tillväxt som bygger upp mitt skydd, det skydd jag trasat sönder för att duga till, vara nåt, bli älskad.
Då det blivit klart att oavsett vad jag försökt förändra, har det inte hjälpt eller nått önskat mål.
Anledningen till detta är enkelt, jag har hela tiden lagt mig själv åt sidan för att vara till för någon annan, denna eller dessa andra har inte sett eller nåtts av mina ansträngningar och för dem blir det luft och tomma löften, för dem har det, lika
mycket som för mig, varit destruktivt och nedbrytande och utan framgång.
Min förändring är initialt inte pådriven av mig själv utan av omständigheter och konsekvenser mitt tidigare beteende fört med sig, av en högre makt kan man väl säga.
De erfarenheter jag tillgodogjort mig på resan är fastlagda i mitt minne, men det är bara kunskapen i dem, det som kan ge bättre förutsättningar framgent, jag tar med mig.
Att släppa egot, att fokusera på nuet och verkligen anstränga mig att inte komplicera eller intellektualisera enkla situationer eller frågor är en av de största visdomarna jag lagrar nära hjärtat. Att inse att ingen annan kan ge mig lycka och ingen annan
kan älska mig mer än vad jag älskar mig själv är hårdsmälta sanningar, men oavsett vad, likväl sanningar.
Då jag nu öppnar mina ögon, de som har sett en mängd klokskaper, liksom mina öron och drar in livets doft i näsan, öppnas allt som ryms i desamma. Jag står osäkert och ödmjukt inför vad som komma skall, det som blir, förutsättningarna har kanske
ändrats men det är nu, inte sen.
Närvaro och medvetenhet, självkänsla och självförtroende är kärlek inom.
Idag vågar jag säga att jag älskar mig själv!
