Livet som sökande, speciellt sensationer, och kickar som förhöjer är rätt jobbigt, speciellt när det kommer till relationer, och sökandet mer handlar om stabilitet och lugn.
Jag älskar djupt och innerligt, därom råder ingen tvekan eller ifrågasättande, men i mycket annat upplever jag att jag blir ifrågasatt, att det tillser tveksamhet och sedermera ensamhet. Detta sista är jag livrädd för, paniskt rädd för, av någon
anledning jag inte förstår. Jag söker svaren i alla nivåer och forum men inser att jag får fortsätta söka.
När min rädsla tar över mig, försvinner jag, in nånstans i något, jag vet inte vad eller hur.. ännu men jag är det på spåren och skall finna varför. Att fråga och se är ett sätt att möta detta men aldrig att ifrågasätta eller släppa sig själv. Vi är alla
oss själva skyldiga att vårda och ta hand om det som är vi och oss, det som jaget behöver för att kunna vara en del av ett vi.
Vi alla har ett beteende i sådana situationer, men för mig och inom mig är jag utled och vägrar släppa fram det även om det ibland händer, oavsett så är jag fullt hängiven att finna svar.
Den sista tiden har jag insett ett antal sanningar,
ett: jag älskar!
Två: bara en mycket viktig!
Tre: allt annat är oviktigt!
Och detta får mig att värdera allt i mitt liv!
Och värdesätta livet som helhet.
Vilket är otroligt häftigt. Att se någon helt upptagen av att kommunicera med djur, vara naturen nära och finnas, är djupt, och av det mest värdefulla jag kan vara en del av, vilket jag väljer att vara.
Lev, njut och närvara det är liv!
Förlåt, acceptera och ge.
Släpp taget om det som begränsar.
All kärlek, min består!
/S