Vi människor lever i uppfattning om att saker och ting skall ske på ett visst sätt, vi har uppfattningar och lägger värde i saker eller relationer. Vi uppfattar att vissa saker är bättre eller sämre och vi känner en massa känslor som föder glädje eller
sorg.
Vi söker partnerskap och stöd och bekräftelse inom såväl som från dem som finns omkring, vi anpassar oss efter andra och finner spår som vägleder oss på vår resa.
I alla förändringar, uppbrott eller avbrott finns utrymme för eftertanke, vad kände vi, vad upplevde vi och vad för det med sig för fortsättningen av livets resa. Vad tar jag med mig för erfarenheter från mina tidigare relationer in i framtiden och vad
lämnar jag bakom mig. Jag satte mig och började skriva om livet som varit och hur jag vill ha det.
Många saker har varit väldigt bra, mycket har varit vackert och känslor har varit starka. Mycket av detta är fortfarande så men nyanserna och speglingar har kanske börjat klarna. Det grummel och dis som krävts för att livet skall kunna passera har
blivit just en passage, de beteenden som innan var uppfattade som kärleksfullt visar ett annat ansikte bakom fasaden, när känslor inom börjar samla sig ser jag tydligare hur mycket trasigt som ligger däromkring.
Härskartekniker, högt och lågt, fina bedyrelser varvas med lågvattenmärken, kärleksförklaringar och rena förolämpningar. Och avsaknaden av ansvar för detsamma, hämd och stolthet. Allt detta skylls på osäkerhet och rädslor men även dem har man ett eget
ansvar för.
Jag förstår inte varför hjärtat inte kan släppa taget, jag kan inte förstå, även om hjärnan fullt ut har accepterat gömmer hjärtat sig för det som verkligen har hänt, för det som verkligen varit gjort. All terapi till trots är förgäves känns det som,
det gör ont och så får det väl vara för jag kan inte göra något åt det ändå.
Längtan som bor inom, den kärleken som finns där, som samsas med tomheten över det som saknas, kärleken som var ett beroende och närde alla de sämsta sidorna. Hoppet som var kraften i en önskan som motvilligt måste överges. Svårigheten att vara i
känslan samtidigt som läkningen sker.
Älskar ändå!
//S