Idag blev jag uppmärksammad på hur en liten kommentar kan väcka massa tankar.
Att skoja om att det är lite jobbigt och att man känner att det är lite motigt med typ "skjut mig" fick en helt ny innebörd. En tragisk och otroligt rörande historia berättades.
Att jag verkligen kommer tänka mig för när jag känner mig trött och sliten, för det finns, på riktigt, de som är alldeles brevid som mår på riktigt dåligt, de som kämpar varje dag med det som vi andra upplever som det enklaste av vardagen, de
värderar det enkla med sina liv.
Att ensamhet, på riktigt, är fruktansvärt, att vi förbiser och försöker lätta på stämningen är inte hjälpsamt. Att skämta om det som andra ser som sin enda utväg är helt förkastligt.
Efter att jag hört historian skämdes jag djupt, min så, i tanken, oskyldiga kommentar var helt fruktansvärd i den verklighet som jag fick beskriven. Men så otroligt lärorik, och med frågor och de svar som jag fick, har jag idag lärt en stor sak,
att våga fråga, även om det som är svårt, se de som finns omkring och aldrig tror att det löser sig, utan våga fråga, fråga om vilken hjälp du kan ge! Hur du kan möta dem!
Människor som ser till sig själva och är för upptagna med det de har framför eller inom sig missar vad de faktiskt öppnat inom dem som mår dåligt, dem som mår sämre och till slut väljer att ta saken i egna händer. De som tar sina liv.
Idag kunde jag be om ursäkt, fråga och finnas, en människa som förlorat en närstående och som inte var intresserad av att skada sig själv, men en människa som fick mig att förstå hur illa vi kan göra varandra, hur illa någon kan skada en människa som
känner att de förlorat allt, med att få dem att tro att de kan få se livet genom dem. Ondskefulla människor, ofta dolda som empatiska och kärleksfulla människor men egentligen inte bryr sig om nåt annat än sig själva. En ögonöppnare för mig. Tragiskt
och fruktansvärt.
Kärlek är vackert men idag med ny blick!
//S