I det dysfunktionella som varit den närmsta historian, de senaste åtta åren, har allt annat varit verklighet. Vilket också blev tydligt väldigt nyligen.
Att ha försökt söka kärlek i en relation där det inte har varit möjligt, att alltid ha stått kvar efter alla de svängningar som skett och att successivt brutit ner allt av det egna jaget och vem man är, tar svårt och är sorgligt.
Att inte kunnat se det uppenbara, att leva i pandoras ask med hoppet som enda livlina har varit så enormt destruktivt och nedbrytande. Att sätta hoppet till en lögn, en lögn som också bekräftats och tydliggjorts.
Att det inte funnits något intresse överhuvudtaget för att lyckas eller nå framgång i ett gemensamt vi, utan det hela tiden handlat om ett eget jag, bekräftades genom att i alla dessa år leva i hemlighet med den största av skam och skuld. Att ljuga så
intensivt och förtrycka någon annan människa är endast elakt, att dessutom lägga hela ansvaret på någon annan.. fruktansvärt. I tillägg ställa fruktansvärda och onda diagnoser underförstått är bara sorgligt.
Att försöka vara närvarande och behålla en kärleksfull inställning när man är en hemlighet som fyller den andra av skuld och skam, som absolut inte får avslöjas är omöjligt då hela det undermedvetna jaget skriker att något är fel, att man tvekar och undrar, kan
tolkas som något ont eller en följd av det som var. Att hela tiden ifrågasätta behov av hjälp, att inte vilja ta in någon opartisk för att stödja, väcker tankar och funderingar.
Att det varit dysfunktionellt är helt tydligt, att två individer levt förbi varandra utan någon som helst dialog eller vilja att mötas, lika självklart. Att hemlighetsmakeriet fört fram de mörkaste av beteenden i två annars fina människor är bara tragiskt
och ledsamt. Speciellt som det kanske till och med är mycket av nedärvda rädslor och beteenden som grundat.
Jag är tacksam för att jag till slut förstod, att det inte fanns något jag kunnat göra annorlunda, det är en svår accept, men det handlade aldrig om mig, jag var den som stod närmast och var den som speglades. Lösningen och problemet! Skulden och skammen.
Helt utan att det fanns någon egen insikt i motparten.. utan starkare och starkare byggdes sanningen upp, den sanning som bara kan bo inom någon som inte kan se annat än vad som finns inom, som från början valt det egna jaget och möjligheten att flytta
skulden utom.
Att bygga upp igen blir jobbigt men så otroligt värdefullt, det har kommit många nya rädslor men många andra har lämnat, all hjälp som finns är ovärdelig när man till slut vågar berätta, berätta hur det egentligen varit i denna långa lögn. Att våga tro
på sina egna gränser, känna sitt värde och möta livet med öppenhet och glädje kommer ta ett tag, men varje dag är en ny dag och fylls av det otroligt vackra omkring, det som är oförstört och opåverkat.
Jag tror fortsatt att alla vill väl, innerst inne, men ibland går det inte bara, jag vägrar ge upp kärleken till livet och det underbara äventyr det kan vara. Envist stanna kvar i de kunskaper och erfarenheter som plockats upp i den egna utvecklingen. Vägen
viker av mot nya äventyr, med massa erfarenheter och glada nya minnen som kommer få den mörka skuggan att släckas i överflödigt ljus.
Att ärlighet och öppenhet blir ledstjärnan kompassen ställer in sig på. Att det som är grumligt blir kristallklart!
Det blir först tydligt hur jävla illa man tillåtit sig att behandlas när man berättar för någon.
Hur förminskande och destruktiva kommentarer och ageranden blir, från högsta höjder till den djupaste botten, från bedyranden till förnekanden som skadar på djupet, hur tilltron går från egna värdegrunder till en skapad bild av hur hemskt allt är,
och framför allt hur oskyldig den ena är och skulden den andra skall bära, hur varje flisa som skavs av stammen till slut får trädet att falla..
Att livet kan spela oss så fel.. att vägvalen blir så galna, utan att man kan vakna och se hur det håller på att bli, att det onda sprider mörker och föder beteenden inom båda parter som så enkelt hade kunnat lösas, och redas ut utan att späs på
med så mycket mörker. Att ambivalens och otrygghet i mönster skapar monster.
Kärlek är vackert, och till för oss alla, njut och dela så ofta det går. Kärlek består!
//S