Att vara pappa till tonåringar är såväl utmanade som utvecklande. De är egna individer, de har egna tankar och värderingar, de har uppfattningar och åsikter.
Att mötas är ibland svårt men ofta helt fantastiskt, att kunna se och få vara en del av denna, vår framtid, dem som tar stafettpinnen vidare i livets resa, dem som är hopp och glädje.
Med mina ungdomar i närheten är det alltid något på gång, de har stora vänkretsar och intressen som jag för längesedan vuxit ifrån, men de brinner så passionerat och är otroligt engagerade så det är helt fantastisk att få vara åskådare och en del av deras
liv.
Att stödja och finnas för dem har jag absolut inte alltid gjort, jag har en mörk historia med mycket som inte är bra, speciellt för utvecklande ungdomar, men jag har tagit tag i mycket av det destruktiva som funnits i mitt liv och i många år levt med
skuld och skam för hur jag kanske förstört och skadat dem i deras uppväxt. Jag försöker finnas för dem och vara närvarande men undrar ofta om jag räcker till.
Igår var det fars dag, och den lycka jag känner och den ofantliga stolthet över hur dessa fantastiska unga män utvecklats saknar motstycke.
Något de många gånger fått göra på egen hand, men vid universums verklighet, vilka fantastiska människor de är.
Att få finnas för dem är det vackraste för mig!
Älskar er underbara ungar!
//S