Mitt hjärta befinner sig på en plats, en plats färgad av historia och det som var där och då, hjärtat klänger sig krampartat kvar i det som var och inte blev, varför kommer jag nog aldrig får svar på, men oavsett är det så. Jag älskade väl helt enkelt.
Att börja ett nytt arbete öppnar dörren för att möta massa nya människor, möta alla dem som är kollegor och medmänniskor, dem man tillbringar en stor del av dagen tillsammans med, bland dessa finns ju oxå flera i samma situation som jag själv. Men det
är ju så mycket som skall stämma och finnas där för att man skall våga eller vilja ta det ett steg längre.
Det är kanske en möjlighet, men den senaste tiden har jag insett att det inre läkandet är större än den sårade viljan.
Jag levde länge i något trasigt, något som krävde så mycket arbete och kanske var omöjligt. Jag trodde aldrig att det skulle vara så tufft och utmanade som det faktiskt är.
Saknaden är enorm, djup och i det innersta inre. Självklart är det som det är men det förändrar inte hur det känns.
Att längta efter något som inte kan bli, att drömma om en kärlek som inte är delad och sakna allt det man trodde så intensivt på är förödande. Accept är inte tillräckligt.
Jag har kommit till en slutsats.. att lägga ondska och skuld på någon är inte framgångsrikt.. det bor inom mig själv, och något jag får hantera helt enkelt, inte acceptera eller glömma, utan leva med och i.
Bara så!
Kärleken består, helt trygg med det och låter det vara så.
Älska, njut och visa kärlek!
/S