Familjehjälten!

Jag var egoistisk och självisk, jag ägnade mig åt missbruk i olika former och dövade mitt dåliga samvete på alla möjliga sätt, det samvete som växte inom för att försöka påvisa hur fel mitt agerande var. Jag lät mina barn utvecklas utan regler men var stolt och tog åt mig äran för deras utveckling, den de fick göra i stort sett på egen hand. Visst briljerade jag emellanåt, men generellt var det ganska barnsligt och omoget beteende.

Jag ansåg att många människors val i livet var olika värda, ergo såg jag upp till människor som studerat, hade bra karriär och var framgångsrika, jag kunde låta min mun uttala hemskheter som idag känns helt främmande, även om det tyvärr händer även i nuet, så är det fullständigt förkastligt och fantastiskt omoget.

Dock har allt det dåliga ändrats, för utom då mind tar över och munnen följer utan filter, det ihop med ett fantastiskt dåligt tålamod i vissa situationer är det jag för närvarande arbetar mest med att avveckla. 

Hur är då detta möjligt, jo genom att inte längre ignorera samvetet, att vara i rädslor och försöka ta ansvar för dåligt beteende, så lär jag mig att bli bättre och bättre. Att se och möta människor som de är, respektera deras val i livet och nyfiket lära mig mer om dem utifrån dem de är, så växer ödmjukheten, viljan att förändras och att bli inspirerad av alla människor utan att värdera eller sätta etiketter på någon.

Som man känner sig själv känner man andra heter det ju av tradition, men det är ju inte sant, utan som man känner sig själv känner man bara sig själv, andra gör ju likadant, de känner ju sig själva. Att förstå detta har varit avgörande för mig, den respekt som följer att lära av andra oavsett de val de gjort är otroligt utvecklande och värdeskapande.

Alla är vi lika värda, alla! Djur, människor som natur, ingen står över någon eller något, det är översitteri som satt oss i den miljö och kultur katastrof vi nu befinner oss i, där politiska och mänskliga krafter rovdriver sönder den värld vi lever i.

Att börja med sig själv är det första steget, att sen vårda de som är nära är nästa, och nära är alla och allt om man väljer det, så då kommer slutsatsen att genom att vara det bästa man kan, helt villkorslöst, så föder det välvilja och ödmjukhet. Så fort man ställer krav, kliver upp över andra skapas villkor och allt blir negativ utveckling.

Att våga lita på andra, visa tillit, är förutsättningen. För då framstår man själv som pålitlig, då är man tydlig och klar, kommunicerar ärligt och transparent. För mig är detta det senaste i utvecklingen, vara tillitsfull! Genom att lita på andra tar man oxå ansvar för sig själv, man duckar inte jobbiga situationer eller smyger sig ansvar. Genom att lita på andra blir man litad på.

Som tidigare i mitt liv, litade jag inte på någon och blev därför ofta misstrodd, av helt rätt anledning, jag tänkte alltid på hur mina svar kunde påverka situationen jag befann mig i och hur den skulle undvikas med minsta konsekvens för mig, då utgångsläget var att personen eller situationen alltid till slut skulle ha oärliga avsikter och att jag, egot, skulle få ta oförtjänt ansvar. Resultatet blev att jag skapade "hjärnspöken" som blev otroligt övertygande och med fruktansvärda konsekvenser som följd. Ansvar var något andra fick ta och bara jag slapp följderna så var allt perfekt.

Att ta ansvar är befriande, det skapar växande inom och föder tillit och respekt, det andas ärlighet och är helt omvänt det bästa jag idag kan uppleva. Ansvar, tillit och respekt för allt och alla är så avgörande för inre utveckling och frid.

Att kliva ur askan är upplyftande, att gå in i elden bränner och känns smärtsamt men är en del av ansvaret jag får bära, människor som litat på mig och blivit svikna har lämnat och fortsatt sina liv, och för det är jag tacksam men också ledsen att jag inte kan finnas för dem. Jag önskar dem allt det bästa och ber om ursäkt för den skada jag gjort.

Att leva för att stödja och hjälpa är otroligt mycket större än att ta och klättra, att vara högst upp i trädet är skrämmande, från att klättrat dit över huvet på andra, väljer jag nu att stå under trädet och fånga dem som kanske faller, inte så glamoröst kanske, men ärligt och glädjande, helt klart bättre kvalitet.

Tänker ofta på jämförelsen mellan barn i vår närhet som sitter med psykisk ohälsa och har allt, jämfört med massaj barn som skrattar och är lyckliga med en pinne och en boll av en buske. Lyckan bor inte i moderna prylsamhället, där bor bara undergången, den vi ser varje dag i våld och orättvisor, lyckan bor inom, och är högst personlig.

Att älska och känna kärlek, att ge tillit och omtanke utan villkor är min högsta önskan, att vårda och respektera det jag har i form av saker och relationer är avgörande. Tack universum för vägvisningen hit, tack för upplysningen eller frälsningen, nu fortsätter jag ödmjukt på egen hand vidare, med den plan jag började istället för emot.

Jag älskar människor, alla, oavsett hur de ser ut och vad de valt i livet, de är vackra och besitter så mycket intressant att mitt liv inte kommer räcka för att upplevelserna skall ta slut.

Älska mer, jag gör det fullt ut och genuint med tillit och respekt, djupt och innerligt, även om det kanske är för sent för vissa är det inte det för mig.

Kärlek, respekt och ansvar! Det är ur askan…

/S