Något jag reflekterat över är hur olika den ser ut inom och för betraktare. Inom är det konstant, högt och lågt, usch beteenden identifieras och städas bort fort och värdegrunder kliver fram. Utifrån upplevs det som trögt och utan förändring, att beteenden
inte ändras utan finns kvar, vilket föder misstro och oro.
Att gå från fullständigt brutna löften, fruktansvärda beteenden är svårt, mycket svårt, och kräver en enorm insats från alla inblandade. Att som jag kliva ur ett missbruk med fasor i bagaget för mina närmaste är ett stort ansvar, en tillitsresa där
de som stått passiva, äger första parkett. Nykterhetsrörelsen kräver dock att jaget, vilket är helt sant, kommer först. Rädda dig själv så kan du rädda andra.
Vad som tyvärr inte kommuniceras tydligt eller ens alls, är att efter att man räddat sig själv är familjen det viktigaste, och identifiera vad de har för behov och önskemål, vad de behöver för att tillit skall kunna gro. De flesta verksamheter inom missbruk
talar för att hjälpa andra och underförstått andra med liknande sjukdom, den man aldrig blir frisk från utan kräver ett livslångt hjälpande av andra.
Allt detta kanske är sant men de andra är först och främst de som blev undanskuffade och lurade i missbruket, de med medberoende och evig misstänksamhet, de som stått och tittat på utan att kunna göra något, de som verkligen är svikna. Familjen!
Att inte respektera detta gör att de går vidare, de ser inte förändringen inom, de letar indikationer på att det fortfarande är dåligt och finner garanterat svar då vi alla är människor. Dock är jag övertygad om att förändringen finns och pågår, glädjen
över att hitta värdighet och glädje föder tillit och energi. Livsenergin är egen och föds ur ordning och reda, ansvar och utveckling.
Tyvärr är den inre för snabb ibland, viljan är starkare än kraften, önskan är större än förmågan och det syns på utsidan som misslyckande med besvikelse som följd, en besvikelse som grundar sig i den misstro som fortfarande ligger som en grundsten
i relationen. Denna sten är stor och tung, den behöver brytas ner i små delar och städas bort med allt den bär upp, den behöver ersättas med en stabil likadan sten av tillit och trygghet, och det är det jobbet som går fort på insidan men ser
oöverkomligt ut från utsidan.
Det är därför de flesta relationer bryter efter några års nykterhet, inte för att den som tillfrisknat ändrar sig så mycket utan för att den inte upplevs inom hos de nära.
Hur detta skall förändras vet inte jag, dock är det en förutsättning att vara tillitsfull och trygg, för då visar man i alla fall att man är trogen sin egen utveckling, sen får universum ta över och låta vara det som skall vara.
Att fastna i skuld och skam, krypa in i offerkoftan är inte sexigt på någon! Anhörig som sig själv, men vi alla har en i garderoben, som vi plockar fram när det känns som det behövs, oftast när det behövs minst, då man skall kliva fram och ta ansvar.
Livet är nu, din energi är din egen och universum har en plan. Livsenergin växer inifrån dig själv och kan inte fyllas på av någon annan, den är allas egna och den växer av att leva trogen sina värdegrunder, så fort man glömmer eller inte vårdar detta
växer det omvända. Jag lärde mig alldeles nyligen att jag inte är immun eller vaccinerad mot detta, utan tillit är något jag måste visa för att få ta emot, respekt och kärlek föds ur detta och kärleken jag känner har inga gränser.
Älska mer, älska villkorslöst, förlåt och acceptera. Jag älskar djupt och genuint, även om det inte kan förmedlas eller mottas är det ändå så. Konsekvent och stabilt! Tydlig på insidan om än grumligt på utsidan.
Njut av livet, det är vi!
/S