Mina unga älskade pojkar växer upp och blir män, den äldsta är på mönstring för värnplikt, har gått vidare i första uttagningen och är glad och tycker det är en upplevelse..
Han vill bli polis
Han gör massa saker som gör mig rädd, och jag står på läktaren och är rädd..
Självklart är det ju inom mig rädslan bor, men kan inte hjälpa att vara lite orolig.. jönsig farsa som jag är. Jag är så glad för hans skull, han är stolt, ung och modig.. härliga unga man!
Det innebär att jag får egentid med den yngre blivande mannen och det gör mig glad och vi har en lugn stund med härliga samtal, en tid vi båda behöver tror jag. Härligt den lilla stund det varar innan hans liv tar över och jag får en helt egen egentid😅
Mitt liv har varit fullt av rädslor, skam och skuld, att inse och acceptera det som är, är helt underbart. Efter alla dessa år känner jag mig idag som en helt perfekt operfekt man, en man som är den han är, med upp och ner, med ont och gott, ljus och
mörker.. fast med ett ohämmat leende och massor med glädje i hjärtat och sinnet, nyfiken till tusen och längtar efter ett liv som är precis som det skall vara.
Ett liv med henne där stjärnorna bor i de skimrande safirerna som är hennes ögon, de härliga små rynkorna som skiner när leendet sprider sig i ansiktet, att skratta åt ingenting och njuta av det som är precis nära. Att leta äventyr runt hörnet och
utforska världen vart man än befinner sig, att leva utan dömanden eller villkor, att våga vara dem vi är i alla stunder, att den kärlek vi känner inom är den vi visar varandra, den som är egen såväl som gemensam.
Livet är nu och jag ser dig
//S