Att växa upp med en frånvarande pappa och en beskyddande mor skapar ofta fel i de inre systemen, att dessutom flyttas från plats till plats och söka hemvist i massa olika ställen är inget att rekommendera, att som sökande och lite med fokus på sensation
är definitivt ingen kombination som är att önska.
Att ofta dra sig undan, fokusera intensivt på vad som är framför blicken, intensivt fokusera på det intresse som för stunden vilar nära, var mer en flykt än vad de vuxna runt omkring observerade, han är så engagerad och fokuserad, låt honom vara. Det
enda jag ville ha var närhet. Att försöka ställa till det så mycket som möjligt var ju ett alternativ men slutade med att jag fick en t-shirt med texten "here comes trouble" jag kommer ihåg att jag tyckte den var fin för att bokstäverna
stod ut från tyget.. men förstod aldrig det dubbla i budskapet förrän jag blev vuxen..
Att vara undvikande med blicken för att slippa ställas till svars, att även om man erkände så blev det eskalerande, det får du ta med pappa när han kommer hem.. så skulle man stå där med skammen och förklara för någon som inte förstod eller ens var intresserad
mer hur det möjligen kunde påverka honom själv. Man lärde sig fort att hålla käften om det som faktiskt var, för att snacka över det med ordbajserier, man lärde sig manipulera situationer och man lärde sig ducka ansvar, för upplevelsen var att
det spelade ändå ingen roll. Bättre att ta skit för något man kunde hantera än riskera att faktiskt bli utsatt för represalier och härskarbeteenden.
Problemet är detta för med sig bekymmer inom som följer med in i vuxenvärlden, man blir rädd och får ångest vid separationer, man känner sig praktiskt taget död inom när man blir övergiven eller lämnad, man gör vad som helst för att få den andre att stanna
kvar eller acceptera, man tar till alla knep man lärt sig genom åren för att stilla de rädslor som växer sig enorma inom, man blir en ganska dålig man.
Otryggt anknytningsmönster heter det! Och ur detta föds "nice guy" beteenden som en direkt följd av osäkerheten och behovet av bekräftelse.
Och det tog mig över fyrtio år att se, fler att bearbeta och något jag sannolikt konmer få hålla på tills jag är klar med detta jordeliv.
Men det man är medveten om kan man förändra, förändra för att kunna leva i fina relationer med kärlek, ödmjukhet och trygghet, med passion och glädje.
Jag känner ofta av mitt anpassningsmönster, det dyker upp som okontrollerade rädslor, jag äntligen börjar få styr på. Som lugn och sansad integrerad man, med tydliga gränser och en växande självkänsla om att jag är perfekt operfekt och duger precis som
jag är, att relationer är till för att levas i, inte av. Att kärlek skall ges och inte förväntas, inga dolda kontrakt eller villkor.
Jag älskar idag för att jag väljer det, med det sagt är jag trygg över min kärlek och vart den är riktad, den är till mig själv först, därefter ger jag av hela mig. Idag känner jag kärlek inom så starkt att jag vill ge till henne som är allt och som jag
inte vill vara utan, en människa som strålar likt stjärndamm och har ett hjärta oanade möjligheter, nyfiken, passionerad och sugen på äventyr.
Kärleken består, och längtan är djup!
//S