Jag har ingen professionell kunskap om olika anknytningsbeteenden men har växt upp i en ambivalent otrygg miljö. Där det fanns massor med kärlek, välvilja och trygghet men oxå massa flyttande, otydliga beslut och rädslor som kom oförklarligt. Skulle någon
utomstående titta såg det säker jättebra ut.
Detta tog jag tag i för några år sen och kände mig redo att släppa massor för knappt ett år sen. Kändes som om jag kunde se hur mitt liv blivit så struligt och varför jag hade så svårt att älska och bli kär. Det kändes befriande och lätt. Tiden gick och
egentligen blev inget speciellt annorlunda och jag funderade inte så mycket på det.
Vad jag alldeles nyligen sett är att det som fanns i det gamla pågick även i detta nu, i den relation jag levde i eller iaf försökte, ena dagen var det högt, andra lågt, vi pratade mycket om energier och dåliga beteenden, vi var öppna med historian
och analyserade och diskuterade olika rädslor.
Men den otrygga verkligheten lurade bakom hörnet, jag utmålades som livs kärlek, den rätta mannen, och att jag var älskad under djupaste, att tilliten var återställd och att det som varit hade varit. Till att, i min uppfattning, vända på någon eller
några dagar!
Vad jag inte förstått det sista decenniet är att den ambivalens och den otrygghet relationen skapade, det gör ont och är fruktansvärt, det är så elakt. Jag har definitivt ansvar för att skapa motsvarande, genom mitt missbruk och olika dåliga beteenden
jag jobbar med varje dag, men jag älskade äntligen så djupt inne i hjärtat att det blev ett abrupt uppvaknade.
Vänner och bekanta har vädjat, varnat och uppenbarligen sett detta genom åren men jag var blind av den kärlek jag kände och vände dövörat till. Jag ville helt enkelt inte lyssna, jag blev mindre och mindre, all energi försvann och det blev tomt inne,
det jobbigaste var att jag blev samtidigt "coachad" till att se mina svagheter och otillräckligheter, att faktiskt se hur dålig jag egentligen var.
Att detta följer beteenden som varmt och kallt, högt och lågt, stort och litet är just vad som skapar ambivalent otrygg anknytning, det arbete jag gjorde i mig själv med uppväxt späddes på med nytt från toppen, från henne jag litade på fullt, hon
som var empatisk och högkänslig, hon som såg allt långt innan jag själv kunde göra det. Där tryggheten skulle bo!
Jag litade fullt och skruvade och anpassade, klart hon hade rätt, jag hade ju ingen empati, jag var även manipulativ och osäker, det var beteenden som jag själv upplever som otroligt fula då jag såväl levt i och med dem i såväl yrkesliv som uppväxt, och
verkade av all kraft för att skruva in mig i den rätta kroppen. När jag mot slutet fick höra att jag vände på allt hon frågade om, när jag kunde heta vad hon ville beroende på hur hon frågade började bilden klarna.
Vi skapade en otrygg ambivalent miljö!
Vi skadade varandra!
Hon skadade mig!
Att reparera detta kommer ta tid! En tid jag hade önskat jag kunde lägga på kärlek och närhet, en tid av drömmar och fantasier.
Jag är tacksam för att jag fick se den verklighet som legat under ytan, att jag kan ta mitt ansvar och läka inom.
Idag är kärlek inom stark, älska mig själv gör jag kanske inte men har stor respekt och omtanke för mina värderingar, för min ödmjuka syn på liv och värde av att leva.
Jag njuter i frihet 🕊🐬
/S