Förening

publicerat i Liv, tacksamhet;
(null)


Att återhämta sig från en sjukdom är alltid svårt, en sjukdom ger oftast medlidande och omtanke över att den sjuke haft det svårt och har kanske det vidare med en lång återhämtning eller rehabilitering.

Att återhämta sig från ett avslutat missbruk ser lite olika ut och även kanske annorlunda. Då missbrukaren ofta utmålas som den skyldige, eller att sjukdomen är självförvållad och han eller hon borde väl fatta att så kan man inte bete sig, att sen kalla det sjukdom är lite som att se ner på dem som faktiskt är sjuka på riktigt, de som har det svårt utan att bara tänka på sig själva. Inte ovanligt att den forne missbrukaren väljer att se det så oavsett hur de omkring ser på det.

Detta är ju naturligtvis ironi, en sjukdom är en sjukdom, oavsett hur den uppstod, när jag själv vaknade upp som alkoholist och valde att bli nykter hade det egentligen inte med själva alkoholen att göra utan den psykiska ohälsa jag dolde eller medicinerade med alkohol.

Vad som är betungande för mig efter år av skit och sjukdom, är de som stod bredvid! Oavsett sjukdom man tillfrisknar från står det oftast, inte alltid, någon eller några bredvid! Familjen! 
De som inte hade symptom eller diagnos, de som parallellt med att vara stöd också skulle vårda sig själva, de som också var sjuka och hade egna bekymmer så som vi alla har, de som levde det liv, vi med psykisk ohälsa var oförmögna att leva, vad händer med dem? Vem finns där för dem? Vilken hjälp får de?

Att bli av med en psykisk ohälsa, vår tids största farsot, större än alla pandemier tillsammans och långt mer dödlig än de symptom eller biverkningar som följer med iform av missbruk av olika slag, mat, sprit, droger, träning osv. osv., är svårt, att bli av med passiv psykisk ohälsa är den dolda baksidan av ett långt mycket större problem.

Jag har inga svar, men har haft otroligt stöd, direkt och indirekt av min familj, som ger mig möjligheten att söka de svaren. Jag har länge funderat på hur jag skulle kunna betala tillbaka till de organisationer jag fått hjälp av för att bli nykter men inser att de som verkligen lider, eller har rätt till hjälp och tacksamhet, är de som stod i kulisserna, alla de scenarbetare som stöttat livets teater och möjliggjort scenen där showen spelas upp, och där bland skådespelarna som får äran, är sällan alla de som på riktigt har slitit och lidit för att allt skall bli bra och kunna uppskattas av massan.

Jag har skrivit om värderingar och vad som är viktigt, familj är en av dem, men jag har inte fullt ut, eller alls, förstått hur viktiga de är och hur stor min tacksamhet egentligen är för allt de har gjort, för utan dem finns ingen tacksamhet, och då faller alla mina värderingar.

Så utan att veta hur, skall jag agera för att finnas för dem, de mina som alltid sett mig som en av deras även när min egen kraft varit obefintlig, de som gjort allt möjligt och gett mig livet tillbaka, dem som har rätt till sina liv och definitivt skall leva detsamma, för dem skall jag följa alla de lärdomar jag har från olika program och ge allt till, för då först respekterar jag dem och den sjukdom vi har haft som familj, den som jag smittade oss med utan att vilja det eller önskade det, precis som en förkylning, men som ändå drabbade oss alla.

Det står i en litteratur jag sett mycket värde i, att "det vi lärt oss skall vi tillämpa i alla våra handlingar och beteenden", i alla står det... inte bara de som rör oss själva.

Så mina värdegrunder står fast, tillit, familj och tacksamhet, men med ett nytt innehåll.. ödmjukhet för dem som gett allt av sig själva, respekt för allt de fått offra och sätta åt sidan och kärlek för att de väljer att vara en del av familjen jag tillhör.

Älska din familj, för de älskar dig!

/S

Taggar: jag är liv;

Kommentera inlägget här :