Naturligtvis är det värdeskapande att ha upplevelser att se fram emot, att leva i trygghet och känna tillhörighet och närhet, men då dessa återkommande, i de flestas liv, förändras och eller utmanas genom de relationer de utgörs av, känns det
osäkert att lägga för mycket vikt vid dem.
Den senaste tiden har ju inneburit stora förändringar i mitt liv, klarhet har fött klarhet och sanningar har förtydligats, ansvar har vuxit och livet har balanserats enormt, men det är ju fortfarande pågående, alltså det som är sanning idag behöver ju
inte vara det imorgon, lika lite som det var gårdagen som möjliggjorde dagen. Utan med historian i minne, förbättra och förändra dagen för att den skall bli så bra den kan, det känns och är det varande vi kan vara i.
Vad jag har funnit från min resa och framför allt den tid jag levt i senaste delen, är att vara sig själv närmast, inte egoistisk utan ödmjukt, kärleksfullt och omtänksamt, naivt säger vissa, enkelt säger jag. Det innebär att jag kan vara ärlig,
mot mig själv såväl som mot andra, tydlig och genuin, det innebär att jag inte ifrågasätter mig eller låter mina rädslor styra mina beslut, det öppnar dörren för nya platser och händelser som ger mersmak och energi, det grundar för nyfikenhet och
fantasi.
En sak jag reagerat mycket på är att flera människor uttryckt att det blir ett lugn kring mig, att det är tydligt och enkelt.. för mig har det varit ett chockartat besked, inte för att jag inte gillar det utan för att det känns så fjärran det jag trott
om mig själv, jag som sett mig som hetsig och inkonsekvent, mycket pga av det säkert varit så, då det kommunicerats av relationer som stått mig väldigt nära.
Men tacksamheten för att en omvälvande händelse kan föda inre förändring som syns på utsidan är oändlig. Lite så här några månader senare är nog mitt uppvaknande genom sjukhus och ambulans bland det största som hänt mig. Framför allt det egna arbetet
jag gjort pga av densamma med skuld och skam, osäkerhet och rädslor samt då också tydligen lugn och tydlighet.
Idag är jag tacksam, ödmjukt, men tacksam. Rädd för många saker men också i accept för att vissa saker är som de är. Jag har en stark kärlek inom, trygg med mina egna gränser och ser ett växande i ro och spänning växlat, hur lugn jag än må vara är jag
dock fortsatt sensationssökande.
Kärleken består, fokus är enskilt men lika fint ändå, önskar att sorgen över att det tog sån tid och konsekvenserna av det inte var så stora och upptog så mycket av min energi, men tänker att, lever man nu och inte i det förflutna, och
låter historia få vara vad den var så blir det nog bra en dag. Det ser vi då, det blir oavsett som det skall.
What’s meant to be will be.
//S