Att börja se på framtiden utifrån detta nu är emellanåt svårt då historian i detta liv ofta grumlar synen, det vi har gjort eller utsatts för påverkar naturligtvis djupt, och att då förändra kräver enorma krafter och uppoffringar. Dessa är enligt min
mening inte alltid möjliga och ibland kanske för dyra eller stora att överkomma.
På resan sårar vi och blir sårade, oftast utan elak avsikt, men alltför ofta av brist på mognad eller respekt, vi säger och gör saker som är "omöjliga" att förlåta och överstiga, vi har beteenden som skadar och sätter spår.
För min del, den familj jag varit en del av, är dessa för djupa, det har blivit så ansträngande att reparera att kraften bättre används till detta nu och den framtid som är möjlig utan evigt reflekterande. Att förlåta är stort, jag har bett om ursäkt
och blivit förlåten, jag förlåter och respekterar att ibland är saker helt enkelt trasiga.
Jag älskar idag av en genuin kärlek, en kärlek till alla och allt, en inre kraft driven av hjärtat och det som är sant. Att visa detta i en sörja av grummel, av tveksamhet och djupt rotad misstänksamhet föder brist på tillit och ifrågasättande, det kan
helt enkelt inte bli harmoniskt. Och harmoni söker jag av hela min själ.
Hela mitt liv har följt disharmoni, som ett ostämt piano har jag spelat koncerter för döva öron, framför allt de som sitter på mitt eget huvud.
Jag accepterar idag att vi alla har inre strider, att de påverkar oss enormt och jag ställer mig ödmjukt inför allas våra utmaningar, kan jag på något sätt hjälpa i respektives kamp eller arbete gör jag gärna det, så harmoni kan lyftas för fler. Ibland
innebär det att ta ett kliv tillbaka och ibland att bara finnas till.
De som står mig närmast är mina barn, de är allt, de står för liv och framtid, de står för inspiration och glädje, att finnas för dem är det högsta bästa, och det är jag skyldig dem.
Jag har dejtat och testat, jag har hoppats och blivit besviken, jag har blivit sårad och ifrågasatt så många gånger att jag nu behöver reparera även mig själv, jag behöver finna friden inom för att läka ut den bergochdalbana jag levt i de senaste decenniet,
den resa av förödande hopp och förtvivlan, där mina rädslor hela tiden legat precis under ytan, jämt! Där sorgen nu får finnas och kännas precis som den är.
Att släppa taget, acceptera och förlåta är helt befriande, och med hjärtat som ledstjärna och kompass kommer glädjen att finnas i mig snart igen. Jag ser för första gången på drygt 10 år fram emot hösten, arbete och närvaro för mina härliga barn,
att få vara delaktig, om än ibland bara som observatör, se hur de utvecklas och frodas, växer och stöds till ansvarstagande unga människor. Jag behöver inte längre ifrågasätta eller ifrågasättas, villkoras eller bedömas, jag bara är.
Tack alla kärleksfulla människor och förlåt alla er jag sårat. Jag finns för dem som behöver mig och vill ha mig på ett ärligt sätt, ett fritt och villkorslöst sätt, ett kärleksfullt sätt.
Älska mer, var sann och gläds med andra.
/S