Familjehjälten!

Jag insåg denna dag att det är fantastiskt vanligt och fick mig att inse hur otroligt lika vi alla är egentligen. Ilska över oförätter, bitterhet och ånger, misstro och tveksamhet, sökandet efter tillit och hoppet om kärlek.

En känd föreläsare jag lyssnar mycket på uttryckte en gång att "allt som behövs för en lyckad relation är ett Hej", och jag håller definitivt med.

Vi lägger in så många rädslor, värderingar och så mycket historia i våra bedömningar, och det tror jag är ett mänskligt beteende för att skydda och värja oss från att de besannas, men helt ärligt? Är det ens möjligt?

Min erfarenhet, med enorm kärlek och vilja, kunde ändå inte nå igenom, det fanns alltid en gräns för vad som kunde kännas eller upplevas.

Jag känner idag, att jag vill leva här och nu, inte prata om det eller drömma om det, utan faktiskt leva där. Låta allt som varit lysa i ljus, stänga ute det mörker som fanns, alla elakheter, villkor och mörka beteenden, givna som mottagna, leva nu med visshet om att det har varit, kommer inte igen för att det är en kunskap och inte längre ett lärande. 

Med detta sagt finns nya mörker och nya tråkigheter, nya lidanden osv osv men att lägga energi på dem föder inget av värde, för någon.

Jag är inte rädd för att älska det som varit, de känslor jag haft och vad de givit är absolut inte bortkastat, utan snarare den energin som får ljuset att vara starkare. Jag väljer idag att älska de underbara människor som funnits och även finns i mitt liv, och det känns otroligt berikande.

Jag väljer idag att förlåta de onda och mörka beteenden som sårat och skadat så enormt, att jag i så många år valt att blunda för det som stod precis framför mig, och acceptera den sorgen som då uppkommer för att jag just blundade och förlorade mitt egna jag.

Men att leva kvar i mörkret av det som varit släpper jag taget om, och ser med ljus på detta som känns inom, detta nu som öppnar för nytt lärande, lärande i liv.

Jag älskar idag er alla, jag väljer att älska som jag alltid gjort, jag väljer kärlek framför tveksamhet, jag väljer att stå fast och stabilt där jag är. De jag älskat, älskar jag! För vad fruktansvärt lite jag lärt om jag förnekar det.

Att leva själv är ensamt ibland, men oxå ärligt och ljust, att sträva efter nytt baserat på det gamla är bara destruktivt och förgörande, min kropp sa ifrån och alla varningslampor tändes, vår väg var fel men ingen tog tag i det utan flyktsystemen startade av historians kunskaper.

Låt denna dag vara den första dagen på resten av ditt liv, älska som aldrig förr och njut av den kärlek som finns omkring, alltid!

/S